I mitt fjärde kapitel om individen skriver jag om gränser.  Gränser är något verkligen fundamentalt och en av människans absolut. Få verkar dock förstå hur stark gränsen är i vår hjärnas neurologi.

I vårt samhälle omfamnas idén om att sätta gränser mot sin omgivning. Men gränser beter sig inte annorlunda beroende på om de skyddar individer, nationer eller som jag föredrar att tala om: kulturer.

Samma gränser fungerar exakt på samma sätt i kulturer där vi förutsätts vara mer gränslösa och där förväntas individen av staten plötsligt ta ett steg tillbaka och ge upp sina gränser som på individnivå försvaras av samma stat. Det här skapar givetvis också en förvirring hos individen.

Västliga stater drivs ofta av dessa narrativ och de är de strukturellt postmoderna som jag försöker sammanfatta i Trons matris.

För er som vill nosa på Syntopismen så är det ett bra tillfälle att kolla in länkarna om idén om gränser på individ, nationell och kulturell nivå intresserar er.