Syntopismen kommer 2026 ta ytterligare kliv. Nyss blev det en podcast som växer sakta och 2026 kommer andra nyheter. En sak som jag kan säga redan nu är att jag tänker börja överföra Syntopismen till ännu mer begriplig kontext.

Det innebär att jag ska ta din vardag och göra den syntopisk – med andra ord: visa på det som sker i vardagen ur syntopiska perspektiv som du sen kan fördjupa dig i. För så är det: det är enklare att läsa en text om vardagsbetraktelse och få de förklarade än tvärtom och det har varit min tanke med Syntopismen från dag 1. Men man måste börja någonstans.

Konsumtariatet är en lånad term ur Bard/Söderqvists böcker. Den beskriver den nutida klass som ägnar sig åt konsumtion. Det är en sammanslagning av proletariat och konsumtion – alltså en större klass som arbetar och konsumerar men har noll intresse av att lyfta blicken. Jag använder ofta begreppet men idag skrev Jens Ganman en artikel där han beskrev en annan samhällsgrupp med exakt de termer som konsumtariatet ska beskrivas så för er som undrat eller stött på uttrycket så kommer här en perfekt beskrivning över hur ett konsumtariat yttrar sig. Jag brukar själv dra paralleller till beteenden i realityn Wahlgrens värld om familjen Wahlgrens liv och leverne där artisten Pernilla Wahlgren bland annat som vuxen lät pappa betala räkningar för hon inte visste hur man gjorde och senare i 55 års åldern inte visste att Ryssland verkligen var ett land) men det här är ett bättre koncentrat:

De har aldrig läst en bok. Skriver som femåringar. Är själva uppvuxna på avtrubbande tevespelande och ändlöst mobilscroll om nätterna. Avkomman blir därefter. De har aldrig lärt sig att läsa av vuxna människors kroppsspråk och ansiktsuttryck eftersom föräldrarna suttit och doomscrollat med öppen mun under hela barnens uppväxt. Eller – i bästa fall – kollat på TV 4 och Netflix. Varken barn eller föräldrar vet vem som är statsminister. De vet inte hur man knäcker ett ägg. Kan inte klippa med sax. Inte knyta skorna. Inte skota ett lä-skot på en spinnaker. Inte angöra en brygga. Inte vispa en bearnaise. Kan inte skilja på “vare sig” och “varken eller”. Don’t get me strated on anglicismer … eller på de och dem …

Allt är en gröt (eller en trasa för att citera en känd svensk författare de heller aldrig hört talas om).

Dem har ingen allmänbildning, inget förhållande till Sverige och svensk kultur … de har inga naturupplevelser. Inga kulinariska eller litterära riktmärken. Allt går ut på billig konsumtion och skit från Temu och Gnoxx. På fritiden dräller de runt i gallerior och på snabbmatsrestauranger. Eller i bästa fall: går på ”fopoll”. Allt det Lena Ackebo skojade om i sina seriealbum om Muppemyr och Brynesbrinks på 1990-talet har slagit in. Nu är de här, på riktigt. Halva landet består av halvdreglande mouthbreathers och lojt framvaggande superobesitas-personer som lyssnar på A.I-musik och tycker att den väl är lika bra som A Day the Life med Beatles (som de heller inte vet vilka de är).

Just då kan konsumtariatet beskrivas och motsatsen till den klassen (som få vettiga människor kan vilja tillhöra) kallas nätokrater. Här är avsnittet som beskriver det syntopiskt.