Jag har talat mycket om svärmsamhället den senaste tiden. Det vill säga en plats där vi fjärmar oss från nationalstaten och bildar små feodala stater grundade på gemensamma mål och intressen. Samhällen som försöker sköta sig själva så mycket som möjligt därför att tilliten till staten sjunker i takt med tiden. Vi lever i en värld där tilltron till politiken sjunker och intresset för den likaså. Vi betalar en skatt och får det mesta löst åt oss till dess vi sitter i en akut situation. Syntopismen menar att teknologi och välfärd nu blivit ett ok snarare än givit oss vingar.

Det fanns en tid då staten var en lösning för oss. Då bostäder, infrastruktur och arbeten förbättrades och gav oss fler och fler möjligheter. Den tiden är nu förbi. Den digitala eran har förändrat alla de livsvillkor som sattes upp i det gamla kommunikationsradio gymmet som byggde på tryckpressen och ett hierarkiskt samhälle. Härvidlag kommer jag att tänka på det gamla bysamhället.

I de gamla byarna så fanns en gemenskap vi sällan skönjer i staden som vi lever i idag. Om vi Vänner, bekanta, affärer, tjänster nödvändigheter fanns inom en armslängds avstånd. Och det var folk som vi litade på och trodde på för att vi var tvungna. Därför att det var våra grannar.

Vad vi ser dag iär en by som har gått till en stad och även om staden rymmer fruktansvärt mycket – inte minst olika kulturer som stöts och blöts mot varandra på gott och ont vilket  kan vara väldigt lärorikt men också destruktivt beroende på hur de formas mot varandra – så är byalaget det genuina och det tribala där vår hjärna finner igenkänning därför att det är så vi kodade sedan vår tid på savannen.

Svärmsamhället skiljer sig från byn då det bygger på delade intressen snarare än en knutpunkten till en lokal plats och generationer i nedstigande led. Svärmsamhällena kommer att ha en viss fördel framför byalagen i detta avseende. Nackdelen är dock att vi kan bli alltför strömlinjeformade i svärmen och missa intryck som vi behöver för att utvecklas bättre.

Lösningen på det kommer att vara internet där vi hela tiden kommer att möta nya kulturer online. Svärmsamhällena kommer att vara väldigt öppna för den typen utav samarbeten vilket skiljer oss från byalaget som man kan uppleva som isolatoriska och väldigt lokalpatriotiska.

Även om vi nu flyttar in i städer så är det många som nu flyttar ut från städer. Stadskulturen kanske inte är så långlivad som vi vill tro. Städer kommer alltid finnas – de måste finnas – men det är uppenbart att människan verkar längta mot ett byalag där vi känner vår nästa och tilliten finns eftersom att tilliten är grunden för hela människans existens.

Byn får inte utarmas. Den får inte bli tråkig. Det är fallet med de nu utdöda bruksorterna som unga lämnar så fort de får tillfälle. Där finns ingenting. De söker gärna det nya och spännande som unga gör men då deras ålder gör sig påmind så kan det spännande falla till föga för en trygg plats med tillit och närhet – då hamnar man i byn.

Vi är förvisso starka individualister men inte mer än att vi behöver närhet och tillit i våra liv. Om vi kan bygga byar där vi kan justera vår friktion mot andra så som svärmsamhällena är tänkta; så tror Syntopismen på en framtid där städerna kommer få konkurrens av svärmsamhällena som fungerar lite mer likt flytande byar tid och rum. Där man kan byta by under en tid men dela en plattform någonstans. Idag kallas dessa digitala nomader och en av platserna för dessa finns bland annat i södra Bulgarien där skatten är 10% men friheten stor. För de som kan axla det ansvaret och våga lämna staten.

Då du möter smilande människor i organisationer och företag som säger sig vilja att ditt bästa så är det inget annat än kapitalet de leende dockorna vill åt, och det är fullt naturligt och ett måste därför att det är så en stad måste fungera. Men finns det då inte en längtan efter att istället möta en person som ler för att hon känner igen dig? Som ler för att det finns en tillit – inte för att hon är betald. Där har vi byalaget. Där har vi de nya svärmsamhällena. Där har vi de gångar hjärnan vill trampa efter sina utflykter i en globalism där förvisso vissa känner sig hemma. Men ännu fler kanske nöjer sig med semestern från byn som de sedan vill hem till.

Syntopismen kallar det för Byparadoxen.