Steg 2: Tron och sanningen

Ska vi finna något som enar folk för att inte tappa tron på varandra i denna tid av lögner, digitala som analoga så måste vi ha en etik som folk är benägna att tro på. Det man tror på måste vara sant. Sanningen verkar vara bärande för vår uppgift och verkar vara en grund på vilken etik byggs men vad är en sanning? Kontexten som individen förhåller sig till varierar över tid och i kulturer. Är det detsamma som att sanningar också gör det? Eller är de konstanta och absoluta? Förändrar de sig alls? Ska vi tala om sanning så är idén om gott och ont ett problem vilket vi har diskuterat. Rätt och fel handlar till syvende och sist också om upplevda sanningar. Om vi ska tro på en sanning så måste vi veta vad sanning är. Precis som vi talade om upplevd tillit så måste vi nu också tala om absolut och upplevd sanning. Vad innebär egentligen det? Är sanning detsamma för dig som för mig? Nej och det är därför vi måste använda ordet upplevd sanning. Det betyder att den upplevda sanningen och tilliten inte är ett absolut. Ett absolut innebär något som är universellt gällande och obestridligt; det är vad vi i dagligt tal kan kalla för en sanning. Sanningen är bara en tolkning av verkligheten som din hjärna gör till sann. Varför den gör den till sann beror på hjärnans sätt att fungera som täcks noga i kapitel 4 och beror också på kulturens påverkan på individen (detta täcks lika noga i kapitel 3). Men vad innebär det här konkret? Finns det ingen verklig sanning? Är det ställt med sanningen som med det goda och det onda – att sanningen är beroende av kontext? Nej. Sanningen har inte ens den lyxen att den kan existera mot en kontext. Den kan bara existera som en tolkning av en kärnas (individs) medvetande vilket ger oss ett stort problem. Om etik är detsamma som en tro på en sanning som man ska efterleva så innebär det att:

Etik är regelverket för upplevda sanningar.

Ser du problemet i meningen? Det är ordet ”upplevd”. Vi kan inte styrka det ordet eftersom sanningen alltid är en tolkningsfråga. Därför kan inget bli absolut sant. Exempelvis: du kan uppleva att ett moln ser ut som en buss medan din kompis ser en fjäril i detsamma. Båda upplever något men ingen kan säga att det är sant att molnet ser ut som en buss eller en fjäril. Båda har rätt till sin upplevda sanning.

Klimatet är ett bättre och mer aktuellt exempel. Ingen utom möjligen de bästa meteorologerna i världen med bäst AI i världen kan uttala sig någorlunda säkert om klimatfrågan och inte ens dem är i stånd att vara exakta då klimatet delvis bygger på kaosteorin och på mycket oförutsägbara variabler. Därför väljer medborgaren helt enkelt från hela spektret av klimattolkare den som hon vill tro på: från de som menar att jorden går under nu till de som menar att klimatfrågan är en bluff och allt där emellan. Samma sak gäller politiken där man tror på något som är sant oavsett om det är liberalism, socialism, kommunism eller nationalism samt spektret där emellan. Så om sanningen inte ens kan förtydligas mot fonden av en kontext – hur ska vi bringa ordning i meningen ovan? Om sanning nu är det vi strävar efter hur kan vi då skapa någon etik som blir så sann som möjligt för så många som möjligt eftersom bristen på sanning splittrar oss och tar oss bort från tillit och kunskapsöverföringar som var den första och mest akuta problempunkten?