Bejaka kulturerna, acceptera tiden

Vi sa att de upplevda sanningarna varierar över tid och kulturskiftningarna följer därpå. Eftersom kulturen inte går att ena till en enda global idé just för att vi är just individer med olika behov, viljor och kontexter samt att kulturer faktiskt (i alla fall så vitt vi kan förstå) utvecklar sig olika just beroende på var i tiden de befinner sig, så måste vi bejaka de kulturer som vill detsamma som vi nämligen att utvecklas mot vår önskan om kunskapsmålet, bort från tillitsbristen och så långt bort det är möjligt att komma från upplevda sanningar även om vi aldrig kan komma helt bort från dem. På så sätt löser vi problemet med kulturerna men vi får heller inte med oss alla. Vi måste acceptera det helt enkelt. Vi kan inte bli så strukturalistiska att vi kan tillfredsställa därför vi har att göra med människor och inte maskiner. Det här lämnar oss också med tiden som problem för en ny etik eftersom tiden påverkar den upplevda sanningen.

Vi måste alltså för det första ge upp idén om en total universell etik. Kan vi då utgå från tiden som bas för vår etik och välkomna alla de kulturer som sedan vill bekänna sig till vår etik? Tiden är basen och kulturer är välkomna till vår nya etik. Vi prövar att låta tiden vara grunden i vår nya etik! Men hur använder man tid som bas för en etik? Det blir så essentiellt att vi tvingas införa ett delsteg i vårt resonemang.