En absolut approximation

Låt mig omedelbart säga att även tiden inte är exakt och därför inte 100% absolut. För det första är den beroende av en kropps hastighet där tiden rör sig långsammare ju snabbare än kropp rör sig. För det andra pekar kvantfysiken på att tiden som vi känner den kanske inte alls är så konstant och fast som vi inbillar oss att den är. Vidare upplevs tid olika snabbt beroende på vad man gör men det är inte den upplevda utan den faktiska tiden vi avser här.

Tiden är i konstant rörelse framåt eftersom ingen kraft vi känner kan påverka den till att ändra riktning eller stanna upp. Kvantteorin om retrokausalitet och rumtiden menar dock att dåtiden kan påverkas i nutid men så länge som det enbart är teorier så håller vi oss till det som är mätbart. Därmed inte sagt att vi ska ignorera dessa idéer. Tvärtom menar Syntopismen att vi ska ta största hänsyn till dessa eftersom Syntopismen är dynamisk.

Då det kommer till sanningar så är de alltid sanna för oss i tidens kontext. Saker som ligger så nära en absolut sanning som det går som tiden får anses vara det mest sanna vi har till dess det motbevisats. Men vi verkar inte kunna med bestämdhet bevisa att tiden är absolut. Därför blir det vår grundförutsättning att använda en approximation till vår nya etik och ingenting annat. Låt oss minnas detta därför att allt är i förändring (panta rei) och då kan enbart en approximation duga som absolut.

Så vad är tid? Allt utgår från tid. Tid är inget annat än ett nu som upphör i samma stund som det föds för att bli ett nyss och uppgå i ett nytt nu. På så sätt fortsätter det och så vitt vi vet har tiden varken början eller slut. Det är något vi måste definiera som oändligt. Men oändlighet kan inte tänkas. Då Gud till exempel ger människan evigt liv kan människan inte tänka detta då evighet inte är något som går att tänka. Därför tar hon vägen om religionen för att acceptera det eviga livet utan att kunna tänka det. Det oupplevda kan förvisso tänkas i former av fria fantasier men inte i form av konkreta minnen. Därför är evigheten otänkbar. Då hjärnan är oförmögen att tänka oändligheten uppstår ett problem för hjärnan och hon måste finna en väg över den barriären. Det är tro.

Är tron alltid sann? Kan man tro på saker man vet inte är sanna? Kan du välja att tro på tomtar och troll fast du vet att de inte finns? Nej. Det kallas för fantasi och är motsatsen till tro. Fantasi är en fantastisk sak som mänskligheten har haft all glädje av men den är inte på något sätt sann och dess skapelser går inte att tro på. Kan du tro på saker som du inte vet om de finns. Absolut. Du kan säga att du tror på tomtar för att ingen sett dem är inte bevis för att de inte finns. Men eftersom det här är en 100% upplevd sanning så är de inte heller mätbara eller universella och då fortfarande en tro på en individuell sanning – en sanning för dig.

Eftersom det du tror på alltid är sant för dig så är tro detsamma som tro på en sanning. Vi utgår från tiden som sanning efter som den är nödvändig att tro på (se nedan) och att människan då också är tvungen att ha en tro på den. Att människan måste ha en tro på tid blir vår första tes i formandet av den nya etiken.