En första slutsats om vår nya etik

Kanske kan man säga att etiken inte är reglerna för hur man ska leva utan reglerna för hur man ska överleva. I det perspektivet är etiken alltså en fundamental lag för mänskligheten och avgörande för vår framtid. Om vi sen bara vet att vi vill överleva vill vi då inte ta reda på varför vi vill överleva? Då krävs vårt kunskapsmål som vi redan definierat. Kunskapen handlar alltså inte längre bara om ökad tillit utan om frågan om vår egen existens. Kan det bli mer viktigt än så?

Det ser ut som att riktningen framåt i tiden, tron på riktning och överlevnad och att livet överlever utan att vi förstår varför men att vi samtidigt hela tiden slåss för det, blir det som kan ligga till grund för någon form av absolut sanning att bygga en etik kring. Och vi extraherar absolutet till en enda storhet; tid. Hur som helst verkar vi klarat av en av våra problempunkter då kontexten att överleva är sann oavsett tid eller kultur.

Problemformuleringen ser nu ut så här:

1. Sanningen är en bristvara och det förminskar tilliten. Om tilliten förminskas så försvagas tilliten mellan människor vilket leder till konflikter och minskat utbyte av bildning och handel vilket krymper civilisationens möjligheter till kultur och kunskapsexpansion.
2. Vi befinner oss i kaos-fasen av det fjärde kommunikationsparadigmet. Vid det förra paradigmskiftet löste vi detta genom att orientera oss framåt mot ordningen.
3. Ingenting kan vara gott eller ont då det beror på kontexten.
4. Kontexten ändrar sig alltid beroende på aktuell kultur och tid. Därför finns ingen exakt etik eller moral.

Vi har definierat en grund för en sanning och vad tro på den sanningen består i. Men vi har inte kommit förbi sanningens förhållande till tidsepoker i fråga om gott och ont. Dags att se över detta problem för att eliminera så mycket konfliktytor mellan folk som möjligt eftersom det är kontraproduktivt för vår önskan att nå framåt och att nå kunskap.