Det anpassningsbara

Det som gör evolutionen så slagfärdig eller rättare: det som gör att den överhuvudtaget fungerar, är Darwins mest centrala kärna i hans verk enligt Syntopismen: ”individer med fördelaktiga egenskaper har större chans att överleva och reproducera sig”. Där har vi derivatet av absolutet tid och liv – evolutionen – sammanfattad. De individer som har förmåga att bäst anpassa sig överlever och skapar nya generationer.

Det är viktigt att redan här påpeka att i de samhällen vi idag lever i så hittar man individer på alla platser som har saker de är bra på. Här finns möjligheter för alla att bidra och skapa något för att driva civilisationen framåt. Därför bör varje individ identifiera vad hon kan göra bäst och försöka göra det för att bidra till stammen i samhället. Det är det bästa sättet att anpassa sig på och skapar då en kollektiv styrka i sin egen ansträngning.

Ska vi överleva – vilket var vår sanning i förhållande till tiden – så visar det sig att vi måste anpassa oss. Naturen gör det med evolution. Motorn i sanningen kring evolutionen är alltså anpassning. Hur kan vi gå från biologiska förändringar som gynnar de som bäst anpassar sig och överlever över tid till en etik som anammar idén? Vad har människan för universellt instrument för att anpassa sig och därmed överleva som sanning?