Självkorrigering

Men bildningen kräver hela tiden omprövningar för att den ska vara relevant. Det är en färdighet människan ofta glömmer bort och i den tid vi lever i nu verkar den vara för evigt begravd. Alla är experter på olika saker som klimat, ekonomi och statskunskap. Därför agerar folk nu mer som religiösa än utbildade. Religiösa är inte särskilt vänligt inställda till att ompröva sig och det är kanske inte är så konstigt i en värld där tron till stora ledare gått till tron på små kluster där vad som helst kan vara ”sant”. Tron måste ju finnas och behovet av bekräftelse skapas genom hyperindividualistiska kopior av små mikroledare där man finner sin irrfärd på fjärde steget av behovstrappan mest komfortabel. Dessa mikroreligioner ersätter all annan tro därför att det helt enkelt är enklare i tider av välfärd och teknik.

Skillnaden mellan vetenskap och religion är alltså att religion tar emot kritik med skepsis och med att slå ifrån sig. Vetenskapen motades samman med en vilja att ompröva. Där vetenskapen belönar skepsis och självskepticism med ny innovation och empiri så väljer religionen att i stället möta detsamma med en ännu mer sammansluten, stagnerad konformitet. Vetenskapen vilar istället på ständigt nya omprövningar för att nå nya höjder. Det ligger i vetenskapens natur. Religionen värnar om en ständig konformitet för att behålla höjden och inte tappa den. I slutändan är det också en maktstruktur i sig. Vetenskapen är självkorrigerande till sin natur medan religionen inte är det. Demokratier är i bästa fall självkorrigerande medan diktaturer inte är det.

Den självkorrigerande människan är en förutsättning för en framåtskridande rörelse. En sådan människa väljer att hela tiden ompröva sina tankar och idéer och inte fastna i en konformitet och trogna ideal. Det är inget fel att hålla sig till ideal så länge man kan motivera dem utifrån en rimlig filosofisk ståndpunkt och inte bara politiska floskler. En människa som är redo att ändra sina ideal och dessutom gå emot en politisk eller kulturell konsensus utan att vara beskylla andra för egna tillkortakommanden samarbeta är med all sannolikhet en ypperlig självkorrigerande människa som inget annat önskar än den framåtskridande rörelsen. Självkorrigeringen bidrar till en ständig utveckling. På dess minussida kan sättas att självkorrigering lätt leder till konflikter mellan den framåtskridande rörelsen och de konservativa konformativa bevakarna av en icke ifrågasatt konsensus. Sådant brottas till exempel politiken ständigt med.