Kvantfysiken som det absoluta målet       

Evolutionen i sig har alltid rört sig framåt – att ta sig till nästa steg av livskedjan. För evolutionsetiken innebär det att vi måste definiera ett mål för det steget: det måste vara inom räckhåll eller vara ett delmål mot ett övergripande mål. Det blir den framåtskridande rörelsen idé – en spegling av den evolution som den faktiskt representerar.

Om tron är dess grund måste det också finnas något att tro på och det måste i sig vara målet med tron. Överlevnaden är den instinkt vi vet att vi har men inte varför vi har den. Men vi lever med den varje sekund. Den har drivit oss i miljoner och åter miljoner år och dess rörelse är framåt. Men om det finns en rörelse framåt måste det ju finnas ett mål och är inte hela idén med en rörelse över miljoner år att komma fram till målet och se vad som väntar där? Är inte det också något som är sant eftersom allt strävar efter mål om det så bara är fråga om näringsintag för att överleva.

Överlevnaden kräver ett mål eftersom överlevnad är en riktning framåt. Människan har haft olika mål genom tiderna. De olika etikerna som vi tittade på i början är regler för att leva ”rätt” och dessa levnadsregler kan i sig vara mål för att leva ett gott liv så man i livets slutskede kan se tillbaka på sitt leverne med behag. Det kanske är den yttersta formen av frid? Eller så finner man friden därefter hos Gud. Eller varför inte i världsalltet och universum?

Syntopism betyder ordagrant ”små saker som sätts ihop till något större på en viss plats” och det innebär att Symtopismen tror på nätverket och att vi är en del av något större som måste kunna bevisas eftersom Syntopismen eftersträvar vetenskapligheten. Därför kan vi inte nöja oss med att se tillbaka på våra liv eller tro på en farbror i himlen som aldrig har bevisats. Så vilket mål har Syntopismen?

Finns gud? Syntopismens absoluta svar är nej. Vi har sedan länge vetenskapen att luta oss mot och ingenstans på jorden har gud någonsin bevisats. Gud representerar den tro som människan behöver för att existera och motiverar den eviga kampen för hjärnans överlevnad. Om den eviga kampen skulle upphöra i ett tyst intet vi inte kan tänka oss så skulle vi troligen ge upp. Det finns inget att kämpa för eftersom vi alla kommer dö någon gång så varför ska vi leva (vi tar upp de barocka idéerna om evigt liv i kapitel 5)?

Alla idéer om gudomlighet och magi är mänskliga, inte minst i tider av armod och nöd vilket är sådant som präglat större delen av mänsklighetens era. Men inget av det som vi diktat ihop har bevisats. Det är inget annat än fria fantasier. Om människan mår väl och handlar väl utifrån sådana idéer så har Syntopismen inget emot det. Alla kulturer är välkomna så länge de inte strävar emot målen för Syntopsimen som drivs av den framåtskridande rörelsen.

Ni minns säkert från skolan någon lärare som sa att ”tro det gör man i kyrkan”. Korrekt. Det är exakt där den teologiska tron hör hemma. Den hör inte hemma i den vetenskapliga sfär som Syntopismen rör sig i men här erkänner jag att Syntopismen faktiskt havererar likt många andra filosofier havererat kring idéer om alltings slut och som trots allt hamnat i en gudomlighet.

Dikeskörningen är dock inte lika total. Där andra hamnar i idéer om gud eller magi så hittar Syntopismen detsamma men i en fullkomlig vetenskaplig förankring nämligen i kvantfysiken. Om Den framåtskridande rörelsen rör sig framåt så är målet kvantfysiken. Om det är någonstans som magi och gudar faktiskt går att mäta så är det inom kvantfysiken.

Människan måste ha en tro och tron måste ha ett slutligt mål därför att slutet är så vitt vi vet idag döden. Vi kan inte tänka evigheten men vi kan tänka oss förbi den via gudar och magi eller kvantfysik. Kvantfysiken skiljer sig dock från det förra därför att det är verkligt och mätbart och inte individuella upplevelser. Därför är kvantfysiken det gudomliga absoluta mål som Syntopismen ställer upp. Att lära oss mer om detta fenomen kan innebära förklaringar på saker vi idag inte kan förklara, Men ännu bättre: det kan vara något större än vår egen mänsklighet med ett ännu högre syfte. Närmare gud och magi än så kommer vi inte. Skillnaden är att det här i alla fall går att mäta. Genom en tro på att det här är den framkomliga vägen skapas också en tro och därmed en kemisk balans i att agera efter tron vilket skapar harmoni i individen. Harmonin och tron går hand i hand och därmed har vi också uppfyllt en objektiv form av ”godhet”. Vi uppnår en jämvikt i våra inre biokemiska system som vi ska titta på i kapitel 4. Jämvikten kommer vi dock redan stifta bekantskap med i nästa kapitel. Men låt oss ta en titt på den vetenskapliga magin och gudomligheten som kvantfysiken gömmer.