Bortom evolutionsetiken

Darwin menar att andra och nya arter kan ändå överleva även om de inte har bäst förutsättningar. Detta gäller om ingen konkurrenssituation finns (Om Arternas Uppkomst, Darwin 2009: 95). På ögruppen Galapagosöarna i Ecuador lever mängder av arter sida vid sida men det som gör ögruppen unik är att inga rovdjur finns där. Djuren är inte rädda för varandra utan samexisterar i bästa välmåga. Det har medfört en mycket intressant detalj. Evolutionen går snabbare där än på andra platser på jorden. Kan det vara så att våra ständiga konflikter och hot gör att vi som människa utvecklas mer långsamt än vad vi skulle kunna ha gjort och om så: vad hade vi varit idag? Även detta är en anledning att driva oss mot tilliten snarare än bort från den. Evolutionen tycks trivas bättre i samförstånd.

Det finns idag bevis för så kallad epigenitik. Epigenetik är en gren inom genetiken som studerar förändringar i genuttryck eller fenotyp som inte beror på förändringar i DNA-sekvensen. Det handlar om hur gener aktiveras eller inaktiveras och hur dessa förändringar kan påverkas av miljöfaktorer som diet, stress och exponering för kemikalier.

Epigenetiska förändringar kan vara ärftliga och påverka hur gener uttrycks i olika celltyper och under olika stadier av utveckling. Några vanliga mekanismer för epigenetisk reglering inkluderar DNA-metylering och modifieringar av histonproteiner. Det intressanta med epigenitiken är att förändringar kan överföras från en generation till en annan det vill säga som en blixtsnabb evolution.

Kanske kan etiska riktlinjer utvecklas snabbare om hotbilder mot nätverk minskar? Kanske kan våra genombrott odlas snabbare om vi försöker skapa en värld där vi samarbetar istället för motarbetar? Det låter som flummiga tankar från en kvällstidningssida men evolutionen pekar på att om hot inte föreligger så går evolutionen också snabbare. Det borde vara önskvärt för att nå målet där något större kan vänta. Dessvärre är det troligen en utopi för som vi ska se i kapitel 4 så existerar gränser som något fundamentalt i civilisationens historia. Dessbättre finns en punkt i civilisationens kulturella position där detta ändå kan uppnås vilket vi ska se i nästa kapitel.

Evolutionsetikens princip kan mycket väl raseras av människans eller någon annans genombrott i kvantfysiken. Det är till och med troligt. Vad som sker bortom denna horisont är omöjligt att veta. Vad vi däremot vet är att det finns två storheter som ramar in hela evolutionsetiken och det är med dem vi ska avsluta.