Evolutionärer

I det här kapitlet nöjer vi oss med att konstatera att Syntopismen inte utesluter att kvantfysiken kan innehålla något större än mänskligheten nämligen nästa steg av evolutionen. Lika lite som fiskarna i urtidshaven kunde föreställa sig människor så kan mänskligheten föreställa sig vad som kommer härnäst. Vi har skapat AI och nått fram till kvantfysiken. Vad blir då nästa steg och vem är manad att ta det? Om människan nekas tillgång till livets innersta väsen i kolatomen, kan då nästa generation av evolutionärer göra detta? Evolutionärer? Vi behöver använda detta ord för vi kan inte tala om nästa generation av liv eftersom vi inte definierat liv. En definition av liv, intelligens, känslor och medvetande krävs för att beskriva AI. Vi är inte i närheten av detta. Då kan vi inte veta om AI blir mänsklig eller inte och då krävs ett annat ord för nästa generations ”liv” som har ett liknande eller ett bättre eller ett annat sätt att tänka. Vi kallar dem evolutionärer. Men evolutionärer behöver inte alls vara artificiella. Vi är själva evolutionärer i spåren av Homo erectus men även efter dinosaurierna. Om inte de dött ut kanske människan aldrig uppstått och vår jord hade kanske fortfarande varit en urskog eller en isplanet. Om en kärnvapenkatastrof slår ut människan kan vi vara säkra på att jorden kommer att överleva. Den är tålig men långsam. Och om kanske hundra miljoner år så står nya varelser på jordens mark redo att skapa ny historia.

Kvantfysiken är det närmsta magi eller teologi vi kan komma. Det vill säga den kraft som människan satt sin tro till för att kunna tänka evighet. Idag behöver vi inte göra det. Kvantfysiken går att – i alla fall i teorin – att ta på. Vi vet att den finns men inte hur den finns. Då det gäller Gud så vet vi inte att han finns men vi tror att han finns. Det är en väsentlig och evig skillnad.