”Men dina barn då”?

Då jag diskuterar evolutionsetik möts jag av frågan: ”Hur kan du vara så kall över mänsklighetens fortsatta existens att du sätter sökandet efter kvantfysiken framför annat? Bryr du dig inte ens om dina barn?” Självklart gör jag det. Allt annat är ju helt befängt och psykopatiskt. Och till att börja med kan ju den frågan ställas till de troende där offer av nära och kära kan ses som ett nödvändigt ont för att nå Gud. Det menar inte vår evolutionsetik. Det är ren galenskap. Att leva evolutionsetiskt är att värna liv och att värna sig själv och där ingår givetvis din avkomma. Avkomman i sig är en evolutionär effekt och självklar för din överlevnad. Rent biologiskt så stämmer den alldeles utmärkt in på det evolutionsetiska.

Men människan har också känslor. Det är det som gör oss till just människor. Och känslor har jag för de mina. Därav mår jag som bäst då de mina också mår bra vilket för det helt evolutionsetiskt att värna om min avkomma lika mycket som jag värnar om mina handlingar för Den framåtskridande rörelsen. De går inte emot varandra. Skulle värderingarna krocka – att man tvingas offra det ena för det andra är det inget annat än individens värderingar som måste spela roll. Det hemska valet har människor utsatts för genom civilisationen. Det kan inte bli annat än människans egna val – allt annat måste ses som fundamentalistiskt och det är ingen princip som evolutionsetiken står bakom. Snarare säger evolutionsetiken att valen människan gör också bringar det ansvar som valen för med sig. Du tar ansvar för de val du gör. Det ska dock visa sig att detta medför ett stort problem vi ska avhandla i kapitel 4.