6 Den ensamma döende

Låt oss göra det mycket knivigare. Anta att vi har en grav obotligt sjuk person som vi håller vid liv. Den sjuke har inga relationer eller någon som bryr sig om henne. Hon är helt ensam i sitt liv. Bör vi hålla henne vid liv och varför? Om personen är harmonisk i sitt lidande eller inte uppfattar det som ett lidande bör vi hålla henne vid liv därför hennes system är i jämvikt och jämvikt är sant (se kapitel 3).

Om skötarna av denna patient upplever att hon tillför dem något bidrar hon till deras yrkesutövande men om hon inte tillför dem någonting (tvärtom så tar hon tid från sjuka som kan botas) bör hon då hållas vid liv bara för sin egen skull?

Personen agerar faktiskt tärande därför att hon tar resurser från andra sjuka som kan botas men samtidigt så säger evolutionsetiken att tärande ska inkapaciteras. Eftersom hon inte är kriminell utan sjuk kan inte det förhållandet gälla. Då livet isig är så pass centralt i civilisationen så skulle en idé om att avliva obotligt sjuka verka kontraproduktivt på samhällskroppen som vi ser den. Det är dock en fråga om kontext. Vissa grupper så som nationalsocialister skulle hävda motsatsen. Evolutionsetiken menar dock att främjandet av liv är evolution och allt liv bör då främjas. Men ännu viktigare är att människan i fråga anpassat sig till sitt öde vilket innebär att den som anpassar sig bäst också ska främjas. Bara i hennes sätt att tro på att leva och överleva, evolutionens nav och hjärnans enda funktion, så visar det omgivningen att anpassning är evolutionens väg framåt är den sanning vi känner. Önskar hon att dö så ska vi aktivera dödshjälp då valet är hennes.

Är det troligt? Är det inte så att sjukhuset skulle tjäna på att avliva patienten och frigöra personal för att bota fler? Är det värt att visa upp patientens vilja att leva som ett bevis på anpassning? Särskilt då hon inte har någon som bryr sig om henne. De enda som ser henne är skötarna. Vi får faktiskt ropa på den svarta svanen. Vi vet inte om något plötsligt inträffar som gör att patienten mirakulöst tillfrisknar eller kanske troligare påverkar någon utomstående med sin kamp för sitt liv. Det är otroligt att så sker men eftersom den svarta svanen är en del av vår etik så är det också den lösning vi finner (och moraliska människor i ordets vanliga bemärkelse kanske känner att det är skönt att inte behöva avliva någon).

Därmed säger inte evolutionsetiken att alla ska behandlas lika eller få vissa fördelar på grund av vissa omständigheter. Men ifråga om liv är evolutionsetiken obönhörlig. Livet ska främjas även för en tärande. Sjukhuset och dess vårdhavare får helt enkelt visa sig vara de bäst anpassade att ta hand om situationen. Evolutionen avslutar inte medvetet liv i samhällen där de kan behållas utan att gruppen blir lidande. Evolutionen avslutar enbart liv då de inte kan försvara sig mot de bättre anpassade. Läkarna här är inte bättre anpassade – de har en yrkesroll.