Mänsklighetens slut

Det här kan låta dystopiskt och vägen ut ur dystopin har som vi sett alltid varit vår tro. Syntopismen sätter alltså sin tro till kvantfysiken och berättelsen om att den döljer mysterier som kanske är större än oss själva, bland annat det stängda absolutet kring livets egen uppkomst. Mycket närmare teologi än så kommer man inte om man ska hålla sig till verkligheten och vetenskap och det ska man. Är det så illa att tro på något större? Det är vad vi har gjort i hela vår historia. Förvisso men då har alltid människan funnits med med sin eviga berättelse om sitt eviga liv via tron. Syntopismen menar att mänskligheten kanske har ett slut men att det inte spelar någon roll eftersom andra evolutionärer står redo att lösa gåtor större och kanske viktigare än oss som göms i kvantfysiken. Är då det det sämsta?

Kan vi förhålla oss till detta utan att bryta samman så kan vi också acceptera det faktum – och det är ett obestridligt faktum – att utan nätverket är du och jag ingenting alls. Vi har inget värde för någon om nätverket inte finns. Det enda sätt som du skulle ha något värde är inför dig själv och det är detsamma som att bli förälskad i sin spegelbild. Det kallas inom vardagspsykologi för narcissism och som vi minns från kapitel 1 är exakt det som västvärlden har befattat sig med. En besatthet av sig själv som inte längre bara handlar om överlevnad utan att skrika högst på scenen. Internet gav oss detta. Är det början till slutet för mänskligheten eller kan vi ta oss ur det? Om detta ska vi tala om framöver.

Nätverket är alltså din nödvändighet. Det bär dig vidare. Du är blott en nod i ett enormt nätverk där vi likt myror kan skapa fantastiska konstruktioner och samarbeta. Samarbete är grunden till människans existens sedan savannen. Utan jägare som kommunicerade via det första kommunikationsparadigmet hade vi aldrig fält våra byten och dött ut fortare än någon hann säga ”Talet.” Nätverket har alltid byggt mänskligheten. Samarbetet är ett nätverk precis som hjärnan, internet och allt som skapats av liv. Utan ditt nätverk är du intet och nätverket är intet utan dig. Vi byggde till och med gudomlighet ur nätverket och kallade det internet. Nätverket är allt. Du är inget. Därför är döden inte det som skrämmer då vi ser över evolutionsetiken. Det som skrämmer är ensamheten. Isolationen. Dödandet av nätverken och den framåtskridande rörelsen. Bilden av döden. Cancelleringskulturen som slagit sina klor i den västerländska hyperfeminina kulturen. Men av döden har du inget att frukta ty tidens riktning är satt mot kvantfysikens mål och vem vet? Du kanske finner den frid du söker där? Oavsett om den heter paradiset eller evigt liv. Vi vet ingenting. Men utan nätverket kommer vi heller ingenting mer veta.

Ingenting. Jag är ingenting. För jag har fullföljt många drömmar men som Lacan säger: den som fullföljer alla drömmar är en död själ. Jag har varit med de mina. De jag älskar och lärt mig älska. Är inte drömmar och kärlek det som fyller ett ingenting? För ingenting blir bara någonting med andra. Med Nätverket. Med noderna. Det subjekt som binder samman hela kosmos från det yttersta makron till det minsta mikrot. Därför är vi ingenting utan våra nätverk. Så vad är en hjärna utan kropp? Vad är internet utan användare? Vad är kungen utan sitt hov? Vad är Beyonce utan sina musiker? Vad är du utan de dina? Ett ingenting.

Men det krävs ett medvetande för att uppskatta ett någonting. Vi kommer dit. Först måste vi undersöka det vi ska använda vår nya etik till: människan. Det tittar vi på i nästa kapitel som tillägnas kulturerna innan vi särskådar de som befolkar och reagerar i kulturerna: individerna och deras viktigast organ: hjärnan. Etikens funktion appliceras alltid på grupper av människor. Det är ju därför den finns. Så hur agerar grupper av människor i världen idag? De existerar i kulturer. Vilka? Och hur? Låt mig ge dig ett annorlunda men mycket intressant perspektiv i nästa kapitel.