Jämvikten eller tiden som drivkraften framåt?

Vi har tidigare sagt att jämvikten hela tiden påverkas av andra energier. Därvidlag uppstår en slags oscillation istället för en jämvikt. Ett objekt finner vila i sin jämvikt men störs ständigt av olika krafter. Systemen är i ständig förändring. Om våra system tampas med lust och olust i tid och otid utsätts ju även de för olika former av påverkan och är inte i jämvikt. System försöker hela tiden uppnå dessa jämvikter men eftersom världen rör sig efter tiden blir det omöjligt att nå en statisk jämvikt med mindre än döden och inte ens döden uppfyller jämviktsvillkoren. Det är enbart värmedöden som kan nå detta stadie.

Om jämvikterna ständigt rubbas upplever vi förändring och förändring är likt evolutionen beroende av tiden. Skulle tiden stanna om jämvikterna plötsligt blev statiska? Upphör tiden då vid värdedödens inträde? Vad innebär det? Så långt som att söka svaren på de frågorna ska Syntopismen inte gå. Istället finns de svaren troligen i kvantfysiken. Men kanske driver dessa jämviktsförskjutningar tiden framåt. Eller så är det tvärtom. Att tiden ger upphov till dessa förskjutningar. Eller så är det som kvantfysiken låter göra gällande: saker kan existera i två olika lägen på en och samma gång. Nuet och dået blir ett. Oavsett vad är riktningen den framåtskridande rörelsen i tro, jämvikter och tid – allt är i förändring.