Åter: Panta rei – Allt är i förändring

Herakleitos uttalade som sagt i antikens Grekland: panta rei – allt flyter. Med det menade han att allt är i förändring. Det om något är ett absolut men det är ett direkt absolut av tiden såväl som jämvikten då allt strävar efter en jämvikt men som ständigt rubbas över tid. Det vill säga om allt söker att hamna i jämvikt sker förändringar över tid. Då jämvikten är uppnådd kommer den rubbas och allt börjar om till dess värmedöden inträffar. Det innebär att allt omkring oss förändras över tid. Förändringen måste ske i förhållande till kontexten.

Tid + Strävan till jämvikt efter kontext -> Förändring

Eller

Tid + Strävan till jämvikt efter kontext -> Evolution

Detta derivat av absolutet tiden och jämvikten ger oss en djupare förklaring till begreppet evolution då evolutionen är en förändring. Men det ger oss också en märklig sanning nämligen den om den individuella upplevelsen. Om allt är i ständig förändring ger det oss möjlighet att ständigt förändra vår bild av vad som är sant efter det när det utspelar sig. Vi är tillbaka i problemet med att allt kan vara sant för vem som helst eftersom alla är fria att göra sin egen tolkning av sin upplevelse.

Vi försökte råda bot på detta med evolutionsetiken som inte tillåter att allt är lika sant som något annat. Vi införde då en sanningsskala. Dessvärre visar det sig att våra två absolut tillsammans kan upphäva sanningsskalan genom att tala om att allt är i förändring och då är saker och ting ändå sanna beroende på när de inträffar.

Utan att gå in på detaljer så kan jag trygga er med att tiden och jämvikten ändå är sanna i sig själva men tillsammans ger de upphov till denna paradox. Att allt är i förändring är givetvis sant. Annars skulle vi inte ha en evolution.

Att allt är i förändring ger upphov till en idé om att allt är sant upplevs sant för var och en och utesluter helt idén om absolut. Denna ideologi kallas för postmodernismen. Den föds som begrepp kring 1900-talet men blir mer tydlig kring 1970. Men faktum är att detta skedde redan under de första åren i människans uppvaknande från medeltidens mörker och brukar dateras till upplysningens tid. Upplysningen sker kring 1700-talets senare hälft och kännetecknas av att förnuft och vetenskap smälter samman för att försöka förklara skeenden på rationella sätt och fördöma den maktfullkomlighet som adel och kyrka haft i sin ägo fram till nu. Detta kulminerar med den franska revolutionen som vi tittade som hastigast på i kapitel 1. Slarvigt uttryckt kan vi säga att industrialismen och modernismen följer därpå och det leder oss in till dagens tidsålder: digitalismen.

Postmodernismen brukar beskrivas som en reaktion på det moderna samhället. Då luften börjar pysa ur all uppståndelse kring det moderna och allt mer bekväma samhället så får människan tid att reflektera och kritisera vilket är alldeles utmärkt. Men idéerna tar sig sedan allt yvigare gester och till sist ska allt som kan kritiseras också just kritiseras. Detta är i sig inte ett problem om man har ett absolut att utgå från som vi förstår av kapitel 2. Postmodernismens idé är att den upphäver alla absolut och låter en ren vildhet av tolkningar och känslor få härja hej vilt. Upplös sanningsskalan ty allt är sant för var och en och för alla som man anser ska se ens egen sanning. Inget ska styras. Allt är fritt! Ett kaos om man så vill och det var ju så franska revolutionen inleddes. Postmodernismen ger upphov till flera filosofier och filosofiska teorier av som bland annat Michael Foucault och Jacques Derrida.