Trons matris

Postmodernismens värdegrund är raka motsatsen till det objektiva absolutet och är istället yttersta punkten av den individuella upplevelsen: allt du upplever är sant för dig. Då jag först stötte på postmodernism så stålsatte jag mig mot den dumheten. Om allt är sant för dig och allt annat är sant för mig kommer det enbart handla om en tävlan om vem som har ”mest sant” och det leder till konflikter. Något sådant är inte evolutionsetiskt och kan därför inte fungera för våra mål. Men efter det att jag satt mig in i en av postmodernismens starkaste namn, filosofen Michael Foucault, var jag tvungen att just begagna mig av självkorrigering (se kapitel 2) och gjorde ett omprövade av mina tidigare övertygelser. Eftersom det är roten till kunskap så gjorde jag det gladeligen även om det kullkastade flera av mina teorier.

Att allt är sant för dig måste ju givetvis vara din absoluta rätt att erfara om vi ska ha frihet. Den framåtskridande rörelsen beror på friheten att skapa och undersöka och kan inte finnas om vi inte har frihet. Frihet är alltså monumentalt. Då måste rätten att erfara det man erfar också vara helt sant och det ger upphov till kaos. Om jag menar att grönt är rött och du menar att grönt är grönt så kommer du gasa i trafikkorsningen medan jag bromsar. Skalar vi upp detta till en makroskopisk nivå så inser vi snabbt att ingenting kommer fungera i detta kaos.