Känslor och fakta

Under Upplysningen, den tid där vetenskapen börjar ta mer plats framför gudar och magi, så bildas också en motreaktion i något som kallas romantiken. Rousseau är en föregångare till denna och han menar att det måste finnas något djupare än det vetenskapliga, något i själen, känslan. Med detta argumenterar han för en hel filosofi som går på tvärs med all vetenskap som nu i raks takt bevisar sakernas förhållande. Romantikerna fortsätter denna strömning och i början av 1900-talet har romantikernas vurmande för känslor som bas för hela vår verklighet spillt över till det som kom att bli nationalsocialism.

Det kan tyckas märkligt att romantiken ligger till grund för något så grymt men romantiken är inte en känsla av att skänka godhet till universum utan en känsla av att skapa gott och nazisterna menade att det fanns en väg till det goda: nazism.

Notera hur nazismen orienterar kring abjektet och använder känslor som bottenplatta. Deras påstådda arianism som skulle bygga på vetenskaper om raser och skallmått har noll förankring i det reella. De hade till och med en hel avdelning som ägnade sig åt ockultism och leddes a samme man som var ansvarig för alla koncentrationsläger i Nazityskland: Rudolf Hess.

Vetenskapen å sin sida orienterar kring fakta och frånsäger sig alla känslor. Det innebär att den går mot fetischen, målet, konsolideringen av kunskap. Det som blir utmärkande för vårt resonemang är att identitärer med abjektet som fixpunkt har hatet som motor och är därmed drivna av känslor då hat är en känsla. Konsolidatet å sin sida drivs av fetischen som fixpunkt och har kunskapstörst som motor och därmed drivna av fakta. Det är en möjlig förklaring till varför vänsterrörelser och nationaliströrelser ofta har demonstrationer, fackeltåg och skanderande slagord medan borgerligheten sällan någonsin yttrar protester mot något mer än i debatter och artiklar. Det gör minst sagt den klassiska högerpolitiken svagare i sin ställning gentemot folket.