Identitärismens paradox

Det paradoxala med identitärism är något riktigt absurt. Om människorna bakom idén lyckas med sin kamp, det vill säga eliminera abjektet, så finns ingen kamp kvar att föra och projektet måste upplösas. Ett exempel är klasskampen: om alla klasser ställdes lika skulle vänsterrörelsen förintas då deras mål är att förinta klassamhället. Men eftersom en storhet strävar efter överlevnad är det föga troligt att vänstern vill upplösa sig själva. Därför uppfinner de ständigt nya klasser att förinta. Då Berlinmuren föll 1989 visade sig socialismens baksida i östra Europa och vänstern fick bråttom att hitta nya klasser att slåss för.  Tidigt 90-tal kommer den tredje vågens feminism att bli stor. Därpå följer ständigt nya minoriteter att försvara. En identitär rörelse kan alltså inte existera utan sitt abjekt. Om den konsoliderande idén är inte mycket att säga. Den vill framåt och den vill skapa något som utvecklas i enlighet med evolutionsetiken.

           
                                               

Föregående avsnitt

Nästa avsnitt


Vill du avsluta här? Bokmärk sidan i din webbläsare så vet du var du är.
Eller ladda ner kapitlet som pdf från startsidan.

Prenumerera för att få nya kapitel till din e-post.