Hjältarna och offren

De äkta ledarna leder hjältarna och de falska ledarna leder offer. Det är uppoffrandet och inte martyrskapet som definierar hjälten. Martyrskapet definierar offret. Kort sagt innebär det att äkta ledarna vågar och leder de hjältar som själva uppoffrar det de älskar och håller kärt för att nå ett konsoliderande mål. De falska ledarna med sina följare å sin sida agerar som om de vore offer fast det inte är berättigat.Det här är en problematisk skiljelinje därför att de falska ledarna kan uppleva sitt offerskap som ett riktigt offer men det synas alltid genom att se igenom vad de verkligen vågar att offra.

Som exempel kan vi ta klimtatister. Att köpa ekologiskt, ha en elbil man har råd med och köpa grön el är inte mycket till hjälteskap. Kan man då se de som limmar fast sig för klimatet på vägar eller byggnader och utsätter sig för risk för straff och permanenta skador på händer eller kroppsdelar som äkta ledare? De offrar förvisso sin egen hälsa men de gör det inte för ett konsoliderande mål efter som de utövar självvåld i syfte att synas. Men de är närmare hjältesagan än offerkulturen i det att de faktiskt gör en uppoffring i sin egen komfort och hälsa. Men låt oss jämföra det med Rosa Parks (1913–2005) som var en afroamerikansk medborgarrättskämpe som blev en symbol för kampen mot rasism i USA. Hon blev världsberömd 1955 när hon vägrade ge upp sin plats på en buss åt en vit passagerare i Montgomery, Alabama – ett brott mot dåtidens segregeringslagar. Denna handling ledde till Montgomery Bus Boycott, en av de första stora protesterna i den amerikanska medborgarrättsrörelsen, och hjälpte till att lyfta fram ledare som Martin Luther King Jr. Här fanns ingen exponering mot media eller klimatrörelse att söka tillhörighet i. Det var en protest förenad med stor fara – ett uppoffrande av sin egen säkerhet som kunde slutat med döden. Det händer inte fastlimmade klimatister.

En annan bra betraktelse är bögen och komikern Jonas Gardell som på 80-talet stod upp för de homosexuella utan någon uppbackning av samhället. På den tiden ansågs homosexualitet fortfarande vedervärdigt även om det inte var lika illa som 40 år tidigare.

För att använda abjektet som måttstock vilket förenklar vår bild så driver hjältarna sin berättelse framåt oavsett om de är förtryckta eller inte utan att skylla på ett abjekt medan offren utmålar abjektet med vars utplåning hela dess rätt till existensberättigande existerar. Abjektet är den självklara identifikationspunkten för offren medan hjältarna har målet som referens.

Men är då självförsvar identitärt? Där finns en vilja att eliminera motståndaren. Det är sant men vid angrepp är inte motståndaren ett abjekt utan något som istället hindrar hjältarnas konsolidering från den inslagna vägen. Låt oss belysa detta med begreppet krig. Om en äkta ledare blir angripen så sluter han samman sitt folk för att försvara sig mot angriparen. Angriparen är ett hot mot existensen för ledarens grupp därför att den de facto blir angripen. Värderingen i målet ligger i överlevnaden i sig vilket faktiskt är rent evolutionsetiskt och konsoliderande. En falsk ledare agerar istället angripare och sluter samman sitt folk för att förgöra det som hon menar är roten till att deras mål inte uppnås. Värderingen i målet ligger i elimineringen av målet i sig vilket är rent identitärt.

Men är erövringen legitim i en konsoliderande grupp? Kan en konsoliderande grupp tillåtas att erövra något från någon annan i bemärkelsen att nå framåt? Svaret är faktiskt nej. Erövringen kan äga rum om det handlar om en storhet som inte besitts av en annan grupp. Erövringen i sig är inte evolutionsetisk. Istället ska en annan väg hittas för att nå målet eller så ska ett samarbete inledas. Självförsvar kan dock räknas som att återerövra något.

Historien är fylld av äkta och falska ledare och det är viktigt att kunna se vem som är vem utifrån din kontext och din egna framåtskridande rörelse. Studera en ledare och se om du anser att denne orienterar sig efter ett abjekt eller inte. Vad är Trump? Hitler? Mao? Magdalena Andersson? Moses? Jesus? Ursula von der Leyen? Allah? Dalai Lama? Moder Teresa? Richard Branson? Steve Jobs? António Guterres? Prova det här med dina vänner. Gärna vänner som har andra politiska eller religiösa åsikter än du.

KONSOLIDERING gäller för en population med en äkta ledare och följare av hjältar: Målet nås via strävan. Sammanslutning krävs av ledaren för att nå målet.

IDENTITÄRISM gäller för en population med en falsk ledare och följare av offer: Målet nås via eliminering av abjekt. Sammanslutning krävs av ledaren för att förinta målet.

Discon uppstod i New York på 70 talet. Det speciella med discokulturen var att den var skapad för de som upplevde sig förminskade till exempel homosexuella, transsexuella och färgade. På den tiden var klimatet hårt mot dessa grupper och de var mer utsatta i samhället än idag då de knappast hade mediernas eller politikernas stöd. Men de här grupperna brydde sig inte om ett dugg vad man tyckte och tänkte om dem och än mindre om politiker och medier. De byggde sin egen kultur. Det skedde bland annat på det anrika Studio 54 vilket är ett legendariskt diskotek från den eran. Musiken handlade bara om att uttrycka sig, kärlek och frihet. Den samtida rocken å sin sida gjorde som den alltid gjort. Ägnade sig åt uppkäftighet och rebelliska åsikter. Discons era dog som alla eror ut. Men ingen popkultur har slutat med en mer tydlig markering av avsky från de som ogillade den. ”Disco Demolition Night” organiserades av radiopersonligheten Steve Dahl och Chicago White Sox. Under en baseballmatch mellan White Sox och Detroit Tigers, samlades tusentals människor för att se Dahl spränga en stor hög med discoskivor på planen. Händelsen urartade snabbt och ledde till kaos och en stormning av planen, vilket resulterade i att matchen fick avbrytas.

Discon kan här ses som en grupp hjältar ledda av äkta ledare i miniskala där individerna drog mot ett gemensamt mål utan att förklara någon annan som fiende medan deras motståndare ledda av en falsk ledare inte kunde låta bli att krossa denna autonoma rörelse med alla sina fria ideal inför öppenpublik med en bulldozer. En hjältekultur mot en offerkultur.

Ett bra exempel på ett offer som följer en falsk ledare är att de inte är beredda att investera i sin tro mer än till en smärtgräns medan hjältar som följer äkta ledare gör verkliga offer. Visserligen kan offer göra heroiska insatser som att ta fängelse för sin sittstrejk för klimatet men det är extremer. Kanske beundransvärda på sitt sätt? Om någon röstar på Sverigedemokraterna med rätt ambitioner utan att för över något på ett abjekt och säger det takt ut var han går och står så riskerar han utfrysning och till och med problem med arbetet. Det är att vara hjälte. Att däremot hävda att man minsann bryr sig om klimatet men inte gör större offer än att skryta med sopsortering på Instagram men samtidigt har husdjur och kör en SUV är att begränsa sin dekorativa klimatångest till sökandet efter beundran. Det kallas kulturell masochism.