Kulturell masochism

Inom sexualiteten finns ett begrepp där den ena parten antar en roll som undergiven medan den andra parten antar en roll som dominant. Den undergivne kallar vi masochist (något förenklat då den här scenen rymmer stora mått av psykologi och bredd) och den dominerande kallar vi sadist. Sadisten dominerar den undergivne som finner sin njutning i sin underkastelse och på så sätt har de en session där sexuella handlingar kan eller inte kan ingå. Poängen är dominansleken snarare än sex.

Det intressanta i det här är att man kan tro att det är sadisten som står i centrum som får sin önskan uppfylld men det är inte alls sant. Istället är strålkastaren helt riktad mot masochisten. Det är dennes gränser som tänjs och som måst respekteras helt och fullt av sadisten så att masochisten inte skadas. Det krävs mycket av hennes motpart och det är hennes njutning i denna välregisserade dominans som kräver en hel del av sadisten, som står i centrum.

För att undvika att något går fel har parterna ett så kallat stoppord. Det måste vara något som inte kan associeras med rollspelet så som ”trattkantarell” eller ”nystan”. Masochisten använder ordet då hon tycker att spelet går för långt och hon inte klarar av det som utspelar sig. Då ordet yttras av masochisten måste sadisten omedelbart avbryta sessionen. Det här finner sin ekvivalens på det sociologiska planet. Göran Adamsson har kallat det nationell masochism men jag har tidigare sagt att gränser kan flyttas och allt är kultur så jag förerar att använda ordet kulturell masochism.

Den kulturella masochismen utgår från att du väljer en ståndpunkt som du tydligt deklarerar offentligt. Härvidlag uppfyller du den narcissistiska idén om att synas och bli sedd. Det kan handla om att protestera mot något du upplever som orättvist eller förtryckande – men det utgår från din individuella upplevelse (se kapitel 2). Du utövar detta så långt det är möjligt till dess du inte längre är bekväm med det. Det infaller helt enkelt då du likt den sexuella masochisten tvingas offra mer än du önskar för sessionens skulle till exempel ännu ett piskrapp. I den kulturella masochismen kan det handla om att ge upp mer av din frihet än du önskar eller att inte gå hela vägen till att fysiskt ta strid för din sak.

De äkta ledarna och deras hjältar som anammar fetischen är redo att gå nästan hela vägen eller hela vägen för att uppnå sitt mål. De falska ledarna och deras följarna – offren – är aldrig beredda att gå längre än deras egen bekvämlighetszon. Den kulturella masochismen existerar bland de falska ledarna och deras offer medan hjältemodet finns hos de äkta ledarna och deras hjältar.

Avslutningsvis kan man säga att det finns hjältar även under falska ledare därför de tror att den falska ledaren är den äkta vilket förvisso kan vara den falska ledarens avsikt. Hjältar följer enbart äkta ledare. Den som personligen investerar i sin tro med risk att förlora sådant som gör ont är mer lik en hjälte än ett offer.

Givetvis så finns det människor som inte alls är masochister utan som tror på det de signalerar. Frågan är då snarare i vad deras tro bottnar och var tron ligger på skalan i objektivt absolut eller en individuell upplevelse. Tron på saker som går emot absoluten är snarare en omedveten tro på självutplåning därför att det man tror på kan inte fungera. Det kommer vi se över mer noga i avsnittet om Gränser i kapitel 4.