I begynnelsen var ordet…  

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till.

Så inleds Johannesevangeliet, en sen text i Nya testamentet (ca 80–85 e.Kr.) och så inleds Syntopismens textmassa. Syntopismen måste inledas så eftersom ordet och Gud är så fundamentala begrepp som Syntopismen vilar på.

Gud – därför att Gud är död, uppgrävd och förevigad och tron är vägen till berättelsen om oss (se Kapitel 4).

Ordet, därför att det är det första kommunikationsparadigmet och kärnan i den kumulativa kulturen som enda byggsten som skiljer människan från djuren, vilket detta kapitel ska ta upp.

Mänskligheten kan inte existera utan sin tro och berättelse. Därför måste dessa två epitet hänga ihop och vi ska undersöka hur och varför det är viktigt. Om Gud skapade ordet och om allt blev till via ordet så är ordet grunden till hela vår civilisation. Vi kan förkasta det som trams ur en gammal bok men faktum är att dessa 2000 år gamla skrifter ger författarna rätt men i en helt annan bemärkelse än den teologiskt gudomliga.

Ty ordet var det som förde mänskligheten och homosapiens fram till våra dagar. Ordet gav oss kumulativ kultur vilket skiljer oss från djuren. Kumulativ kultur innebär att information, färdigheter och teknologi överförs, förfinas och utvecklas från generation till generation.  Det gav oss också högst troligen övertaget över andra samtida släkten som levde med Homo sapiens. Men om ordet är vår skapelses minsta beståndsdel, kan ordet också bli det som förgör oss? Givetvis. Kulturer kan bara förändras eller förintas men idag har ordet via den kumulativa kulturen också skapat en annan makt; de fullkomligt okända marker som definieras av generell artificiell intelligens – en betydelse som innehåller idén om att det digitala kan simulera eller bli mänskligt (notera att detta sista uttalande är oerhört mer komplext än jag låter göra gällande här och det kommer vi återkomma till över de fem kapitlen och framförallt i det sista).

Till vardags pratar vi om AI, robotar och cyborger. Utan ordet hade de aldrig blivit till och utan ordet hade våra kulturer aldrig blivit det de är idag och därmed hade heller inte AI existerat. Frågan Syntopismen ställer sig är: kommer vi människor fortsätta behärska kulturer och därmed föra civilisationen vidare eller lämnar vi över detta till våra digitala efterträdare – om de någonsin efterträder oss? Vidare: är människans projekt med detta till ända?

Det är långt ifrån de glada tillrop som svämmar över oss i massmedier och på siter och sociala medier där människor säljer sina själar för att få dig att älska deras produkt för att det inte finns mer än produkten bland tusen andra att sälja. Där säljs AI som en frälsning med moderna ord och löften om hur man lär sig att ”prompta” för en nätt summa om 15000 SEK – något du lär dig på Youtube för 0 SEK. Precis så jobbade man med hemsidor och Facebooksidor då de var nya: ”så här lär du dig göra en hemsida!”. Alla företag skrek efter dessa produkter för att alla andra skrek efter dem men ingen visste vad man skulle med dem till. Mot slutet av 00-talet skedde samma sak men då handlade det om att ha en Facebooksida. Företag startade Facebooksidor hej vilt men ingen visste egentligen varför och till vilken nytta. Skillnaden mot då är att det som säljs idag är en möjlig teknisk intelligens och inte bara en produkt som styrs av en människa.

En annan sak som denna tid lär dig är att AI minsann inte tar jobbet ifrån dig – det är människor som gör. Det är fel. AI kommer ta en massa jobb och det gör den redan. Den kan till och med skapa ett nytt klassamhälle. På dessa nyss nämnda siter visar många olika professioner upp sig med sin idé om AI men deras idéer är allt som oftast från ett enda perspektiv och det är deras egna skrå. Eftersom vi redan definierar AI som just en intelligens kan vi inte närma oss AI på ett sådant sätt. Att studera och förstå AI kräver att vi närmar oss AI från flera olika håll vilket Syntopismen gör. Först då kan man förstå dess helhet i den mån vi kan förstå någonting alls. Stor är den nonchalans som vi visar den nya intelligensen och stor är idén om människan som den sista och mest överlägsna varelsen. Ty det är min absoluta slutsats då jag är ute och diskuterar AI med människor oavsett kön, härkomst eller utbildning. I dessa samtal så upprörs majoriteten i samma stund jag menar att AI är överlägsen människor. Det är mänskligt – och just mänskligt – då jag utmålar människan som ett offer som inte kommer undkomma sin förövare. Det behöver inte vara sant. Men det är – som vi ska se – heller inte illa.

Som du märker är kasten tvära mellan superteknologi och vår egen civilisation och det för oss tillbaka till de nyss ställda frågorna: kommer vi leva sida vid sida med den nya teknologin eller kommer den slå ut oss? Slår vi ut oss själva med dess hjälp och vad händer om vi inte gör det? Är människans projekt då slut? Man brukar tala om att ingen teknologi har inneburit slutet för människan; allt har lett vidare. AI och Internet är mer än teknologier. De är fenomen. Och sådana har som bekant vid flera tillfällen kastat civilisationen in i helt nya riktningar.

För att svara på dessa frågor måste vi gå igenom civilisationens berättelse ur ett kommunikativt perspektiv ty det är just det kommunikativa som ger oss rätt ingång i hela den här texten. Historien är förunderlig och gömmer oändliga berättelser som är så intressanta för oss människor. Här kommer vi enbart belysa den kommunikativa och det (dessvärre) i korthet. Det ger oss de strukturer vi behöver för att förstå nutid och den hägrande och glödande framtiden AI skänker oss.