Att mäta kulturerna

Hofstede menar i sitt verk Organisationer och kulturer att det finns olika epitet som definierar vad som är feminint och maskulint i en kultur eller organisation. Återigen så är det här på en gruppnivå och kan inte vara annat. Att det finns kvinnor som uppmäter högre värden i de nedan nämnda maskulina epiteten än män gör i samma epitet är något som är vedertaget och självklart precis som att vice versa gäller.

På gruppnivå däremot så existerar inte några sådana blandningar. En population är antingen övervägande maskulin eller övervägande feminin. Det stämmer med idén om populationens diversifierade kön och inte bara det: det gäller utöver hur de själva identifierar sig. Populationen kommer oaktat sammansättningen tvinga fram en maskulin eller feminin kantring. Därmed lämnar vi hela debatten kring fler än två kön eftersom vi här diskuterar det hela på populationsnivå och ingenting annat.

Populationerna utgår ju från individen som grupp och individen i sig är kodad med gener och memer. Därför blir även gruppen biologisk i någon mening även om en grupp främst betraktas som ur ett socials perspektiv. Men det sociala styrs till syvende och sist av hur våra hjärnor opererar och då hamnar vi på den molekylära nivån hur vi än försöker ta oss ur den labyrinten.

Det innebär att våra biologiska kön alltså också kodar populationen tillsammans med memer som utvecklas i sociala strukturer och ger den feminina eller maskulina uttryck varav ett blir starkare och sätter kulturens markör.

Hofstede menar att ett samhälle kallas maskulint om könsrollerna är klart åtskilda. Männen anses ha en bestämd, hård inställning i populationen och inriktade på materiell framgång medan kvinnor anses blygsamma mjuk och intresserade av livskvalitet. Ett samhälle kallas feminint och könsrollerna överlappar både män och kvinnor antas vara blygsamma och mjuka och fokuserade på livskvalitet.

Syntopismen menar att populationen kan ha de manliga dragen ovan om den är maskulin och det är inte avhängt på kön eftersom memer kodas in. Att definiera i detalj vad som präglar de feminina och maskulina kulturerna verkar svårt även för tidigare tolkare av denna idé men det innebär inte på något sätt att det inte är korrekta tolkningar. Tvärtom bygger den litteratur som använts för underlaget på väldigt noggranna studier både hos Olsson och Hofstede. Vi får helt enkelt se över de stora dragen i hur maskulin och feminin kultur skiljer sig.