Kollektivism

Kollektivismen i den feminina kulturen stärker en sammanhållning med feminint kodade yttringar så som kroppsberöring, socialt kitt och vårdande. Det maskulina dito handlar om jakten där kollektivet måste lita på varandras kunskaper därför att de opererar som ett team. Om en individ viker i kollektivet faller alla. Det är enligt de principerna som jaktlag och arméer är uppbyggda. Uniformens roll är att avhumanisera soldaten från sociala markörer som kan kopplas till känslor. På samma sätt ska innehållet i vapenskåpen på logementet ligga identiskt i varje skåp. Detta av anledningen att om någon dör ska man kunna orientera sig lika väl i den avlidnes skåp som i sitt eget – allt för att det ska vara en effektiv men sammanhållande apparat.

Men! Om en individ i en feminin kollektivism bryter sig ur genom att agera med en manlig kollektivism föreligger risken att hon kallas för en svikare. Att plötsligt premiera maskulina jaktinstinkter framför att hålla ihop i det sociala kittet anses som förräderi och att skilja sig från kollektivet. Märkligt nog är det just dessa egenskaper som feminister av den 2-4 vågen brukar mena är vad som förnekas dem: framgång och berömmelse (något de har monopol på i influencervärlden och modellvärlden. Då en individ bryter sig ur en feminin kultur för att approchera just jaktmetoden som är den maskulint kodade kollektivismen riskerar hon att vara ute ur gruppen och ses som ett hot eftersom hon inte längre spelar efter den feminina kollektivismens spelregler. Däremot brukar sådana kvinnor gärna välkomnas i maskulina sammansättningar – något vi kan se prov på i New Yorks toppskikt av mäklare i serien Owning Manhattan.

Om däremot framgång och berömmelse byggs på feminina markörer så som attraktionskraft tillsammans med ledande roller brukar det locka feminin kultur därför att det handlar om just attraktionskraft. Kvinnliga influencers i skönhetsindustrin är ett bra exempel på kvinnor som behandlas gudalikt av den feminina kulturen medan kvinnor som till exempel bygger mer mansdominerade företag inom IT eller finans knappt ens är värd en blick. Idén här är att synen på framgång ligger i den framgång följarna själva söker – den högre positionen i hierarkin eller identifikationen med den i konformiteten. Men det är attraktionen och positionen som skapar denna idolbild. Här finns inte ens längre talanger som sång, dans eller skådespeleri kvar. Det räcker med att agera galjonsfigur och vara ständigt närvarande med en upplevd transparens.

Är det här då en falsk ledare? Nej. Det finns inget abjekt. Är det då en äkta ledare? Ja men målet är inget annat än status och makt i en felaktig bild av självförverkligande då det bara är irrfärder på behovstrappans fjärde steg om makt och beundran.