Varför är människan så besatt av sig själv?

Det råder en skymning över civilisationens hav likväl som det råder en gryning. Och i den speglar sig människan i sin vilja att bli bekräftad: i tidernas begynnelse fanns en nödvändighet av överlevnad att bli bekräftad av stammen; idag en önskan att bli bekräftad av det ouppnåeliga. Hur kom vi dit och varför? Du kanske nu säger: jag har ingen sådan önskan. Jag är nöjd med det jag har och dit jag vill. Det är inte sant. För i vilken kontext är du nöjd med att förbli obekräftad? Att leva ett liv utan att bli forum för bekräftelse oavsett vad den består i är att leva ett helt liv i ensamhet vilket ingen människa gjort. Även munkar bekräftas om inte annat via sin egen insikt i sig själv och även den tog sin början av någons bekräftelse om det så var Gud själv.

Den ouppnåeliga bekräftelsen är idag är tillgänglig att beskåda på Internet. Det ouppnåeliga förr i tiden fanns att beskåda efter döden. Där i ligger skillnaden. Idag kan du ta på den ouppnåeliga bekräftelsen även om du aldrig kan gå upp i det. Förnimmelsen kittlar alltid dina begär och begären är drömmar och utan drömmar är vi inga levande varelser. Så om du lever har du en dröm annars är du död. Drömmen idag kan du alltid klicka dig fram till. Drömmen då fanns ofta bara bortom döden då livet ofta var kargt och hårt. Ja. Du speglar dig i civilisationens hav så som mänskligheten alltid gjort och där ser hon sig själv bortom sin egen förmåga eller existens. Det är att vara människa. Det är idén om strävan och tro. Det är idén om ett självmedvetet liv. I bästa fall ett självförverkligande och i sämsta fall en strävan i att bli älskad eller fruktad i tron om att det är självförverkligandet.

I dagens era är människan i västerlandet fullkomligt besatt av sin egen person. Det är djupt mänskligt. Vi behöver varandra för att överleva. Från moderns första beröring, ja till och med vistelsen i henne, skapar en idé om jaget som vi bär med oss livet ut. Men miljön och tekniken omkring oss har förändrats under de 200 000 år vi vandrat på jorden och idag har den tagit oss så långt ut att våra hjärnor inte hänger med.