Rotsystem

Människan utvecklas. Det är sant och visst. Utvecklingen kallas evolution. Och det är tekniken som driver utvecklingen framåt. Tekniken hjälper oss, och har alltid hjälpt oss, att underlätta vår överlevnad och nu mer till och med försköna den. Utvecklingen sker alltid med en ny teknisk innovation. Därpå följer en idé om vad man ska göra med tekniken. Ofta leder det till ett kaos som följs av en ordning helt enkelt för att människan inte kan applicera den nya tekniken till sin kontext förrän hon börjar förstå hur den kan användas på bästa sätt. Därför utvecklas tekniken samtidigt som ny teknik uppstår och den underlättar (oftast) vårt sätt att leva och att leva längre.

Tiden har kommit då komplexiteten i tekniken har skapat en ny intelligens som inte är kolbaserad utan kiselbaserad. Den kallar vi artificiell. Just nu står vi inför ett kaos där vi inte vet hur vi ska förhålla oss till den. Men faktum är att vi inte förstår hur vi ska förhålla oss till internet heller. Hela detta kapitel ägnas åt den problematiken.

Den komplexa världen är inte möjlig för våra mänskliga hjärnor att hantera då de är kvar på savannen. Det här konstaterade redan professorer på 90-talet då reklam-TV gjorde sitt intåg. Vi överöstes med 2000 budskap om dagen sas det då och vår hjärna är långt ifrån byggd för detta. Den är byggd att hantera rörelser i periferin som kan vara ett lejon, en blommas doft för att avgöra om den är giftig eller ätlig eller en prick vid horisonten som kan vara ett byte. Ni förstår säker vad som händer om man förstorar dessa fåtal intryck med ett tusental. Att vi inte gått under än är en ren självbevarelsedrift av hjärnans överlevnadsinstinkt.

Syntopismen menar att verkligheten kring oss blivit för komplex för våra hjärnor att endast ett ynka fåtal kan förstå den och med det följer enorma inhämtningar av kunskaper på egen hand därför att våra akademier inte alls hänger med. Det gör inte heller våra politiker eller medier. Och kanske allra minst de som behöver det mest: medborgarna.

Under utvecklingen av Syntopismen har jag allt mer landat i denna idé: för att förstå komplexiteten omkring oss behöver vi gå tillbaka till civilisationens rötter. Med det menas inte på något sätt ett klimatpolitiskt program där vi flyttar ut i skogen och lever som Amish-folken eller börjar med inåtvända grubblerier. Inte alls. Tvärtom går utveckling aldrig att stoppa med mer än diktatur (vilket även demokratier just nu visar prov på – mer om det längre fram). Däremot menar Syntopismen att vi behöver gå tillbaka till de värden som hon utgick ifrån och hur allt började. Det vill säga: var kommer vi ifrån och vart vill vi och på vilket sätt? Detta kallas ibland föraktfullt för reduktionism. Jag menar att om vi ska börja med att förstå något utan att ha lyxen i många års akademiska studier så är det en nödvändighet att förenkla för att sedan bygga vidare på det med mer information.

Ska vi förstå det som växer oss över huvudet måste vi tillbaka till det som en gång fick oss att komma hit dit vi är idag. Risken är att vi glömt det. Vi talar om begrepp som till exempel ”högerpolitik” som om det vore nazism och om ”inkapacitering” som om det vore medeltid. Vi vill bygga batteriparker utan att vi har energi till dem för att grupper menar att det är rätt väg att gå – dock utan att vi medborgare tillåts förstå de djupare grunderna för detta. Vi följer barn som tar plats i de största internationella och respekterade forumen och föreläser känslosamt för vuxna högutbildade akademiker om svåra vetenskapliga frågor. Vår hjärna opererar inte efter rätt mönster. Anledningen är att mönstret har fått för många datapunkter. Hjärnan är byggd för savannen – inte för det digitala samhället. Men det senare kommer inte upphöra, bara intensifieras. Då måste vi, menar Syntopismen, tillbaka till rötterna, till de vi en gång var – innan det är försent. För först där kan vi skåda ut över den horisont dit vi nu nått efter 200 000 år. Syntopismen kallar det här för att bejaka ett rotsystem framför andra system. Som vi ska se går den tanken igen i flera idéer som Syntopismens evolutionsetik, idé om rättssystem och kulturer. Syntopismen i sig är ett rotsystem som förenklar svårare berättelser men ger dig nycklarna att läsa dig djupare längs rötterna. Hela idén med Syntopismen är ju just att ge dig en helhet och ingångar till de komplexa skeendena som vi befinner oss i. Det är inte att ge en helgjuten lösning eller förklara de komplexa skeendena. Syntopsimen är en pusselbit.