Evolutionsfasen          

Den första fasen, Evolutionsfasen, är födelsen av en ny kultur. Precis som stjärnor bildas av stoft från stjärnor som förintats så kan kulturer bildas av rester av kulturer som har existerat. Stjärnstoftet motsvaras här av enskilda individer eller fragment som bär med sig rester från den gamla kulturen.

Dessa individer upplevs då som fenomen då de stöter på en population som tolkar resterna av kulturen (se Läckor – Födseln av en kultur i nästa avsnitt) och finner de tillräckligt starka att tro på för att utveckla gemensamma memer (eller uppstår av läckande fenomen i Samarbetsbanan – se Oscillationsfasen). Fenomenen kan också bestå av läckor från naturfenomen eller icke organiska ting. Kulturer föds enligt Syntopismen med en gemensam tro och tro är grunden för överlevnad och då själva bottenplattan för en kulturs existens. Eftersom tron är stark och ännu starkare i gemenskap så har nya kulturer goda chanser att överleva sin första fas och träda in i den andra fasen. Rent konkret skapas kulturerna av individer som utvecklar olika memer som får sin input via av individerna tolkade fenomen.

Det första som händer är att kulturen får sin markör. De fenomen som träffar kulturen i den här fasen gör att den blir antingen feminin eller maskulin och kännetecknas av att den är positivt obegränsad. Fenomenen bär alltså markörer som tolkas av individerna i kulturen och gör den maskulin eller feminin. I efterföljande faser förstärks istället maskuliniteten eller femininiteten som bildats av fenomenen i denna fas.

Progressionen är skapande vilket innebär att kulturen håller på att utvecklas i sin feminina eller maskulina natur. Sanningarna på sanningsskalan är i sin linda. Tron utspelar sig i termer om att utveckla kulturen och börjar sträva mot det objektiva absolutet eller en den individuella upplevelsen. Ledarna i den här fasen är otydliga. Skulle ledaren vara en falsk ledare kommer hon snabbt passera nästa fas eller helt hoppa över den.

En obegränsad kultur tar inte tar hänsyn till resursers ändlighet i målet att utvecklas. Evolutionsfasens kvadrant kallas för den naiva kvadranten därför att utvecklingen sker likt ett barns dito: den uteblivna begränsningen gör nyfikenheten och spenderandet av resurser till en fara för sin egen överlevnad. En kultur i Evolutionsfasen förintas om den inte når nästa fas. Evolutionsfasen är inte en fas för överlevnad utan en fas för födelse. Om inte kulturen anpassar sig och utvecklas (evolution) så är den dömd att gå under på grund av sin naivitet. Ett barn som inte lär sig att försvara sig och utvecklas är offer för rovdjur och inkompetens. Till skillnad från savannen finns här ingen familj att försvara barnet. Kulturen föds och står på egna ben från dag 1. Däremot är styrkan i kulturen ofta stark då det handlar om individer som går samman i en tro.

Tyngdpunkten och kulturen måste lämna Evolutionsfasen föratt inte gå under i sin egen naivitet. Med det menas att den kommer försvinna enligt Darwins princip där den bäst lämpade överlever. I den här fasen är tron på att överleva förvisso obegränsad men kunskapen att göra det är inte fulländad. Det kan leda till ödesdigra misstag. Därav sitter den återgående pilen på Bild 1 (se sist i kapitlet) mellan fas 2 och 3. Det är främst där som en sådan eliminering av kulturen kan uppstå. Den återföds då till något nytt alternativt förträngs och glöms bort.

I Evolutionsfasen trivs narcissism och självupptagenhet men även nyfikenhet och lekfullhet. Även de patologiska epiteten av hyperindividualism kan här faktiskt driva en överlevnad – influencers är ett bra exempel. En Evolutionsfas som bildar en identitär kultur kommer gå förbi Oscillationsfasen. Här finns bara utveckling och ingen erövring.

Fenomenets tolkning i denna fas är av alla möjliga slag: från barnslig till utvecklande till aggressiv. Det förflyttar tyngdpunkten raskt in i någon av e andra 3 faserna så vida inte barnsligheten får kulturen att leva kvar i sin evolutionsfas och kanske till och med gå under därför.