Hyperfasen och våldskapitalet

En faktor som skiljer Hyperfasen från de andra faserna är våldskapitalet. Anledningen till det är att Hyperfasen är den sista fasen och därmed beroende av att få avslutas. Våldet är denna terminator.

Det maskulina våldet kallas fysiskt våld där dödlighet är dess maximering. Det feminina våldet kallas cancellering där utfrysning är dess maximering. Som vi tidigare diskuterat så är det också ett effektivt sätt att förgöra en individ. I kapitel 1 förklarade vi att tyska soldater under andra världskriget hellre stred trots att fienden omringat dem och kriget i princip var över, än att bli utfryst av gruppen för ynkedom. Kanske är det feminina våldet ännu värre och starkare än det maskulina?

Dock räcker inte det feminina våldskapitalet tillräckligt mycket för att trumfa det maskulina dito vilket gör att maskulina kulturer i en Hyperfas alltid övervinner de feminina. Den amerikanske nationalekonomen Thomas Sowell skrev en gång att ”om slaget om civilisationen står mellan mesar och barbarer, då kommer barbarerna att vinna”. Det finns ingen mesighet alls i feminin kultur. Den är neutral och lika viktig som den maskulina men att fysiskt våld slår socialt våld är helt utom tvekan. Den enda gången detta inte gäller är då hyperfeminint våld är större än hypermaskulint. Men om det hypermaskulina våldet går till ytterligheterna så väntar till exempel inbördeskrig vilket den hyperfeminina kulturen inte kan stå emot.

Dock! Evolutionsetiken stipulerar Darwins idé om den mest anpassningsbara organismens överlevnad. Det gäller här också. Det finns exempel då hypermaskulint våldskapital misslyckats och bekämpats med andra medel. Det är alltså inte per definition sant att våldet alltid vinner även om det kan ha stor chans att göra det. Anpassningen är det absoluta evolutionära sättet att avancera framåt.

Ett exempel på en skillnad i feminint och maskulint våldskapital uttryckt i en enda uttalad mening skulle kunna vara att i den maskulina hyperfasen dödar man sin motståndare medan den feminina hyperfasen påstår det ”Du kommer önska att du var död” och mena det i bemärkelsen att ingen kommer ens titta på dig från och med nu – försök leva med det om du kan.

Våldskapitalet är en viktig faktor att hålla i minne i detta system då det är den sista utposten för hela cirkeln av de fyra fasernas kvadranter. Det är där kulturen upphör och dess aska göder nytt liv åt nya kulturer och deras Evolutionsfas. Men de lämnar också efter sig dess förgörare i form av andra kulturer i olika faser.

Som du förstår av föregående stycke är kvadrant 3 och 4, Protektionismfasen och Hyperfasen, potentiellt destruktiva faser i vilka kulturer bör undvika att hamna om de ska utvecklas väl. Men låt oss för den sakens skull inte förkasta nyttan av destruktion.

Destruktionen föder alltid något nytt. Det är också en del av den evolution som Syntopismen förespråkar. Destruktionen kan till och med vara nödvändig för att utrota något som skapar många fenomen som riskerar att tolkas negativt ur evolutionsetikens perspektiv. Eller, om du hellre vill, din egen etik, moral eller religions perspektiv. Destruktionen är nödvändig och våldet en del av vår natur liksom ondska är detsamma. Utan våldet skulle kulturer bli invasiva och förtära allt levande utan att de skulle kunna försvara sig – den risken finns i alla fall.

Vidare är ju en aktivitet som att med våld försvara flocken inte destruktiv i syfte att erövra utan att försvara vars skillnad vi belyst och kommer att belysa nedan. Även befruktning kan ses som aggressivitet i form av att mannen tränger in i kvinnan men detta för att skapa liv. Vad som är aggressivitet och vad hur populationen ska förhålla sig till den är forum för debatt. Försvar mot vilda djur är en våldshandling som lät oss överleva och även försvar mot andra stammar som faktiskt låter principen om den bäst anpassade gälla: de med bäst krigskonst var bäst rustade att överleva vilket i framtiden gör oss bättre rustande för andra fiender.

Går vi tillbaka till stammen så kommer våldsbenägenhet i en stam i förhållande till en stam som agerar mer altruistiskt innebära att stammar av det första slaget kommer besegra stammar av det andra slaget. Besegra betyder inte här bara ”vinna i krig” utan också öka i antal, vidga reviret och assimilera andra stammar – det vill säga evolvera. (Ulfstrand 2011: 264). Hyperkulturen växer innan den till sist förintas. Erövringen framför överlevnad eller kanske erövringen som medel för överlevnad som vi sa i kapitel 2. Gränsen är hårfin men spelar viss roll.

Ondska som sådan kan ge enskilda individer tillfredställelse. Detta har olika förklaringar så som störd empatisk uppfattning, traumatiska upplevelser eller att motparten är avhumaniserad vilket var fallet i de tyska koncentrationslägren där fångarnas huvuden rakades och de kläddes i samma fångdräkter så de liknade en enda stor grå massa. Givetvis ingår ondskan också i hyperfasen men utspelar sig på psykologiska och sociodynamiska plan vilken Syntopismen lämnar åt vetenskapen. Dock finns mycket bra litteratur i frågan som kommer tas upp i nästa textsamling om Syntopismen.

En annan sak som kännetecknar maskulina hyperfaser är omöjliggörandet av handel. Då handel är det som skapar fred mellan nationer så är nationer i hyperfaser inte benägna att handla. Handel är förvisso fortfarande det stora incitamentet för att behålla fredliga relationer men maskulina hyperfaser väljer istället våldskapitalet och erövringen framför handel och fred.

En feminin hyperkultur kan förvisso ha vilja till våldshandling av fysiskt våld men aldrig utöva den själv. Till exempel kan det yttra sig i det att en land gärna vill slå tillbaka mot ett uppfattat hot från ett annat land men de är inte själva beredda att ta risken att gå i krig utan vill att någon annan ”mer lämpad” ska klara av det. Offret är alltså inte berett att göras vilket frånskriver dem idén som hjältar.

Självförsvaret

Det finns en situation vi tagit upp som behövs förklaras här. Om en nation hotas och slår tillbaka så gör den det i Den oscillerande fasen. Det kan tyckas att våld borde höra till Hyperfasen men ett självförsvar löper genom bevakandet av fenomen i Den protektionistiska fasen till Lösning av fenomen i den tredje banan i Den oscillerande fasen. Självförsvar inte styrs av abjekt utan av fetischen överlevnad och därmed en absolut sanning. Hitlers övertagande av Europa och hot mot resten av världen är ett bra exempel där de allierade (som först inte ens la sig i) nu insåg att de måste försvara sig och lösa problemet med nazismen. Självförsvaret kan enbart nyttjas i bana 4 i Fas 2 och 3. I den första fasen är kulturen för ung för att klara av det och den tredje fasen (bana 1, 2,3) och i hyperfasen är kulturen redan identitär.

Självförsvaret kan agera med våld som alltså är en del av hyperfasen men den försvarande kulturen befinner sig inte där. Det är vad man kallar ett nödvändigt ont. Abjektet är frånvarande. Men det är sant att våld som inte är en del av Osciallationsfasen då uppträder även där som en lösning av fenomenet i bana 2 och 3.

Evolutionsetiken och Tron matris

Om evolutionsetiken erkänner alla kulturer som vill bidra till dess framåtskridande rörelse mot dess mål i kvantfysiken så är den tillika erkännande mot kulturer som inte ser samma mål eller har samma rörelse så länge de inte upplevs som motsatta fenomen. Det är i bana 4 i den Protektionistiska fasen eller i Den oscillerande fasen som den blir tvungen att försvara sig mot eventuella identitära krafter som upplever evolutionsetiken som hot. Det innebär följande: Evolutionsetiken utgår från problemet att tilliten är hotad och att den måste återupprättas för att det livsnödvändiga etiken ska kunna existera. Då sanningen är olika beroende på tid och kultur så kan vi inte bestämma över alla kulturer utan välkomnar de konsoliderande kulturer som vill vara med oss, accepterar de konsoliderande kulturer som inte vill det men försvarar oss mot de identitära kulturer som vill oss illa. Det placerar faktiskt evolutionsetiken in i detta kapitel om kulturteorin från dess födelse i förra kapitlet.