När dör en kultur?

Som vi konstaterat förintas en kultur i Hyperfasen men vad innebär det att en kultur dör? Lämnar den spår efter sig? Om den utövas av en enda människa på jorden, kan vi kalla den en levande kultur? Var går gränserna?

Kulturer anses dö ut då element som fogar samman dem försvinner så som språk, dialekter, nya teknologiska framsteg som tränger ut de gamla, riter och ritualer, ekonomiska förändringar eller utplånande via extern kraft, egen kraft eller assimilering av en annan kultur.

Det duger gott för oss och vår kulturteori men för tydlighetens skull bör vi nämna några saker:

Förintandet av en kultur innebär nästan alltid att fragment ändå lever kvar. Fragment av fenomen i form av individer som tror på att söka en ny tro eller omdana sin gamla tro eller fenomen i ren dokumentation driver ut i etern och stöter på nya populationer. Fenomenen kan direkt sammanstråla med individer som befolkat den förra kulturen och bilda en ny kultur på de tolkningar av de gamla fenomenen.

Forna kulturers blomstringar såsom inkakulturen lever kvar i musik, traditioner och attribut hos en del populationer. Nazikulturen lever kvar hos små grupper, eller till och med familjer. Solkorset som är en religiös symbol i många delar av världen förknippas uteslutande med nationalsocialism. Traditioner som jul och midsommar existerar i hög grad i vårt samhälle – kanske starkare än i många andra även om de förändras över tid. Så har då kulturen dött?

Ja men exakt när är inte lätt att fastställa. Då det gäller naziregimen kan vi fastställa datumet till kapitulationen till den 9 maj 1945 men kulturen dog inte ut med det datumet. Men när är heller inte lika viktigt för oss som att i de teorier vi arbetar med.

Låt oss konstatera att en kultur som förintas definieras på det sätt att den antingen faktiskt helt går upp i rök vilket är ovanligt. Det kräver nästan avrättningar och jämnande med marken av allt som hör kulturen till. Det har förvisso skett genom tiderna och vad vi förlorat kan vi inte veta för ingen skulle då kunna leva för att tala om dem. Möjligen kan man återupptäcka kulturer via nyfunna dokument.

Men snarare splittras kulturer i två eller flera delar. Antingen spirar två nya kulturer i Evolutionsfasens banor med anor från den kultur som föregick dem eller med helt nya idéer. Eller så splittras kulturen till en hel massa av nya flisor som behåller delar av eller ingenting av den förra kulturen. De fragment som blir kvar förändras ofta över tid. Kulturen är död men dess barn lever kvar – precis som evolutionen stipulerar. De fragment som påbörjar sin Evolutionsfas är nya fenomen som kommer påverka andra kulturer. I grunden av de nya kulturerna lever resterna av den teknologi som togs fram under fasernas gång. Teknologin är alltid grunden till nästa steg.