Tentamen: Lejonen, rävarna och vargarna

I en text på sin blogg skriver samhällsdebattören Josefin Utas en text som bygger på N.S Lyons idéer och går ut på följande (jag citerar Utas blogg i sin helhet nedan. Hela texten återfinns i länken ovan tillsammans med dess källa):

”Italienaren Machiavelli identifierade två profiler hos människor som blir ledare. Den ena är en listig räv, men som är försvarslös mot ”vargar”. Den andra är ett starkt och modigt lejon som klarar att skrämma bort vargar, men har svårare att hantera fällor. En bra statsman borde ha båda dessa sidor för att bli en bra ledare, menade Machiavelli. En annan italienare, Vilfredo Pareto, utvidgade metaforen till att beskriva ett cykliskt mönster som civilisationer kan genomgå, utifrån deras ledares karaktärer.

Enligt Pareto skapas och grundas stater av lejon. De är krigare som etablerar och utvidgar ett rikes gränser, kämpar ner dess yttre fiender och skapar fred. Lejonen har auktoritet, men är relativt ärliga och rättframma. De värdesätter tydlighet, har känsla för skillnaden mellan fiende och vän och är redo använda våld om det behövs mot brottslingar eller fiender. Den säkerhet och stabilitet de skapar är det som gör det möjligt för en stat att skapa välstånd.

Med tiden kommer den trygghet och välståndet lejonen skapat, leda till en ökning av ledartyper som är rävar. Rävar är smarta, föredrar intellektuell och retorisk strid och är obekväma med att använda våld. De är bra på att hantera komplexitet, diplomati och förmår att navigera i nyanser.

När stater blir mer etablerade blir de mer komplexa genom ökande byråkrati, fler lagar och procedurer, vilket gynnar rävarna än mer. Lejonen marginaliseras och utesluts av rävar som ser dem som brutala gamla reliker. Till slut har ländernas ledande lejon bytts ut mot rävar.

Så länge det är fred fungerar rävarnas ”mjukare” och mer indirekta metoder. Men lugn och fred varar ju inte för evigt. Rävarna är dessvärre inte kapabla att identifiera verkliga hot och hantera dem på ett bra sätt. 

När rävarna ställs inför reella svårigheter och hot tenderar deras strategier att förstärkas. De använder vilseledning, manipulation och försöker på alla sätt som går att runda eller begrava problemen. Men det bidrar förstås inte till att lösa dem, tvärtom. De som utgör hotet, ”vargarna”, kan känna av denna svaghet och snarare bli triggade.

Egentligen skulle det behövas tydlig gränssättning och kanske våld för att bemästra problemen, men det är något rävarna inte klarar. När rävarna märker att de är inte klarar att kämpa mot vargarna, så kan de bli desperata, tafatta och till slut slå till med våld som är felriktat. Med andra ord så verkar en större mängd rävar leda till instabilitet i ett land.”