En studie i feminina kulturer i maskulin kontext

Om vi leker med tanken att vi låter kvinnor bilda en egen stat: skulle den staten då bli en utpräglad feminin kultur? Om vi gör samma experiment med pojkar – skulle de då bli utpräglad maskulin? Det här görs faktiskt varje år i USA i alla delstater utom Hawaii. Under en vecka får pojkar och flickor i över tonåren pröva att bilda en nation i termer om en politisk idé. De som närvarar är ofta politiskt intresserade unga med starka värderingar. Så vad händer i tjejernas respektive killarnas läger under denna vecka? Det kan du faktiskt ta reda på om du laddar ner Apple TV appen och söker upp de båda filmerna Boys state och Girls state. Den senare är gjord några år senare än den förra.

Jag var intresserad av att se om det skulle förekomma någon skillnad på det som kom ut av den här veckan. Att bilda en stat kräver ändå flera gemensamma värderingar så som lag, rättsväsende, grundlagar med mera. Det visade sig att det redan från första början uppstod klara skillnader mellan tjejernas läger och killarnas läger.

Pojkarnas läger	Tjejernas läger
Skrikigt. Fokus på konkurrens. Taktik. Strategi.	Gemenskap. Inkluderingar. Orättvisor. Samarbete över gränser. Mjuka värden som fick ett totalt fokus på en sakfråga: abortlagstiftningen.
Många olika sakfrågor.	I stort sett en sakfråga.
Tydliga ledarskap mot mål men även elimineringar. Fysiska handikapp tas upp som styrkor eftersom man kommit så långt trots handikapp.	Offerrollen: kvinnan är underkastad mannen. Kvinnor slås ner av män.
Chanting	Gulliga danser med handvift
Militäriska förebilder, nationella förebilder	Socialt kitt med allt och alla
Ceremonier men också mycket infantilitet	Fest
Fokus på sak	Fokus på ”vad får pojkarna göra”?
Ursinne	Känslosamma känsloyttringar

Filmerna ger inte så mycket mer i denna fråga än ungefär det ovan sammanfattade men det sammanfattar väl USA:s protektionistiska/hyperfeminina läge idag som Trumpvalet punkterade 2024. Samtidigt finns en hypermaskulin kultur i USA till skillnad från i Sverige bortsett från gängen och islamism. Det vi dock kan lära är att det som av Hofstede definieras som feminint inte försvinner bara för att man ska bygga en fiktiv stat. Jag tänkte då att det kanske är just det fiktiva, att man ändå befinner sig högst upp på behovstrappan, som medför att de typiska individuella könsrollerna håller i sig trots att man ska forma en feminin kultur. Jag tog mig an en dokumentär om judiska unga kvinnor i IDF (den israeliska militären). Det ska dock sägas att de här var en mixad grupp med kvinnor och män. Vidare var dokumentären undermåligt textad och det talades en hel del hebreiska vilket jag inte behärskar.

Det som slog mig mest var viljan till strid: ”Eftersom pojkarna åker till fronten är det viktigt att vi också gör det.” Det är ord långt långt bort från vår feminism i väst. Anledningarna går nog att spåra till det judiska arvets styrka men även att det är värnplikt för alla tjejer. Det blir troligen en del av deras liv. Samma kvinna säger i dokumentären att andra tonåringar funderar på vad de ska plugga då de är 18. Det är något judiska ungdomar funderar på då de är 21 och de har gjort militärtjänstgöring. Flera tjejer ville fortsätta i det militära medan andra ville bli skådespelerskor (som hon själv).

Samma tjej som yttrade citatet ovan säger också: ”Alla tjejer som åker och strider är rädda men pojkarna är inte det.” Alltså finns, enligt henne, en stark skillnad mellan könen i den maskulina militära kulturen i IDF.

Vid kompanierna råder en ömhet mellan tjejerna som närmast fick mig att tänka på high school miljöer. De kramar varandra, håller i och om varandra, skrattar och sjunger. Om inte den militära inramningen fanns där skulle man inte tro att de hade med armén att göra över huvud taget. Till och med på den ökända 40 kilometersmarschen är det bitvis uppsluppet och glatt. Den maskulina kontexten verkar inte bita på de judiska tjejerna i armén men allvaret var desto större då de patrullerade i närheten av gränserna.

Så jag försökte ta mig an kvinnor som var i strid och hittade en dokumentär om den kurdiska gerillans kvinnliga förband. Dessa tjejer är i strid konstant. Mycket mer maskulina kontext än så kan jag inte hitta.

Ganska omedelbart berättar en av kvinnorna i gerillan att om du inte följer order så dödas du av fienden. Du måste lyda för att överleva. Det här var en bjärt kontrast mot de judiska tjejernas kramande på kasernen men det skulle visa sig att det också fanns i den här gruppen. Min egen tanke var att de här kvinnorna befinner sig i strid och de är längre ner på behovstrappan än deras ekvivalenter i Israel (detta var före sjunde oktober 2023).

Strax efter kommer en scen där kvinnorna ägnar sig åt samma typ av orerande som killarna i Boys state men de här tjejerna vrålar ”Krig! Krig! Krig!” varpå en kvinna sen talar ömt om sitt döpta vapen och visar vapnet kärlek eftersom det tillhört en stupad kvinnlig medsoldat. Det slår mig att den kvinnliga ömheten och omvårdanden lever kvar i de gravt maskulina enheterna som en kulsprutepistol. Det är en annorlunda och sällan skådad scen men nu närmar jag mig i alla fall det jag önskade: kvinnors uppträdande i hypermaskulin kontext och hur den eventuella feminina kulturen kan leva där.  Vid 21:40 utbrister en kvinna efter hon hyllat moderskapet som urkraft i världen att hon inte bara slåss för sin mor utan för alla mödrar i Kurdistan och hela världen. Det här är också ett uttryck för en feminin kultur som man inte ser i dess manliga motsvarighet.

Samtidigt lever det kvinnliga kvar sida vid sida med uttalanden om krig och kärlek till ett vapen. I olika passager diskuteras utseende om än lekfullt. Utseendet är en klar feminin värdering som bottnar i att locka till sig rätt män i syfte att föda ett barn som har så goda chanser att överleva som möjligt – detta också i enlighet med Darwin. Även om det inte alls figurerar i soldaternas huvuden just nu så är detta en markör på det kvinnliga mitt upp i den maskulina kontexten.

Vid cirka 27:30 in i klippet så talar en kvinna om att kriget är moraliskt såväl som filosofiskt – argument jag aldrig hört från män i krig förut även om jag säkert tror att de existerar. Vidare sägs det också att ”offra sig för folket är högsta prioritet”. Feminin men även maskulin kontext då det senare var starkt närvarande i den nationalsocialistiska staten medan den feminina kontextens fenomen snarare talar om att ge sitt liv för andra människor snarare än stat (även om det kan finnas likheter mellan idéerna).

Vid 30:00 stöter den kvinnliga truppen på en manlig soldat som berättar att han är berörd av syner han sett vid fronten. En kvinnlig soldat avbryter honom bryskt: ”Var inte känslig. 40 kvinnor slängde sig från en klippa för att inte tas till fånga av Daesh (ISIS).”

Det här är en kultur bra bit från kulturen i Girls state men den skiljer sig även från filmen om IDF. Min slutsats är att kvinnorna i den här filmen faktiskt befinner sig mitt upp i krig och det förminskar de kvinnliga attributen till förmån för de mer manliga och de attribut som de lägsta stegen på behovstrappan tar fram. Men – som vi ser – inte till den milda grad att de kvinnliga egenskaperna hos individerna förintas trots att de befolkar en hypermaskulin kultur. Egenskaperna till och med kanske förändras.

Kvinnor som agerar i en hypermaskulin kontext finns också i det ökända fallet med den amerikanska soldaten Lynndie England som tjänstgjorde i Abu Ghraib fängelset under USAs krig mot Irak 2003-2004 där hon ägnade sig åt tortyr av manliga fångar. Vidare kan man ta upp exemplet om kvinnliga lägervakter i tyska koncentrationsläger och den dokumenterade sadism som de visade upp. Dessa fall är mer ett bevis på hur tunn den moraliska fernissa är som människan målat upp kring sig snarare än kvinnligt beteende i maskulina miljöer. Man bör också fundera över om de lydde under en äkta eller falsk ledare och hur detta smittade deras handlingar. Dock kan vi direkt förkasta den kvinnliga aura av ett vänt väsen och moderskap som i hyperfeminina kulturer tillskrivs kvinnor. Där kan vi direkt kasta oss in till filosoferna Nietzsche kontra Rousseau och göra processen kort med den förra. Siffror visar också att misshandel inom hetrosexuella förhållanden inte har en stark manlig övervikt, tvärtom visar det att det är mycket jämställt och att kvinnor ibland är mer förmögna att inleda våldsamma övergrepp (bland annat se Det stora könsexperimentet sid 12, David Eberhard).

Jag är medveten om att det här enbart är enstaka nedslag i kvinnor som befinner sig i en extremt maskulin miljö men de nedslag jag gjort under mitt liv i denna sfär har visat på ungefär samma utfall. Kvinnligheten lever kvar även i maskulina miljöer men den idén om den goda kvinnan krackelerar. Å andra sidan ska sägas att makarna Olsson konstaterar att männen har lättare att röra sig på den feminina skalan på individnivå än kvinnorna har på den maskulina (Olsson 2024: 84). Det är i sig intressant. Homosexuella män verkar accepteras mindre i samhället än homosexuella kvinnor även om 10-talet förändrade detta. Det här är enbart byggt på enbart mina egna iakttagelser genom mina levnadsår. Och kanske är det då ännu mer förvånande att det verkar lättare att finna studier om kvinnor i starka maskulina kulturer än vice versa. Kan det bero på att männens orientering i det feminina är neklare och därför mindre spektakulärt och att feminina kulturmarkörer inte heller väcker så mycket uppmärksamhet: omsorg över en patient från en manlig sjuksköterska är inte så uppseendeväckande idag. Att en kvinna torterar någon väcker mer uppståndelse. Dock har internet och den feminina kulturen nu närmat sig det maskulina spektret. Kvinnliga våldsförövare är inte lika frånvarande i mediernas reportage idag och de kan också ägna sig åt ren tortyr.

Då tyska kvinnliga lägervakter frågades ut om deras handlingar i lägren så sa flera av dem att de försökte komma upp på männens nivå för att inte verka veka i den kontext de agerade i. Det är troligen sant. I Nazityskland skulle kvinnan leva upp idealet om Kinder, Küche, Kirche – barn, kök, kyrka. Kvinnans frihet var starkt begränsad och handlade om att stå upp för sin man. I lägren hade de aldrig samma status som männen men de hade en möjlighet att visa upp sig på deras arena och kanske på så sätt få en frigörelse. Makten var säkerligen också närvarande. Ett manligt befäl berättar i en bok att då kvinnorna kom till lägren var de fnissiga och bad om ursäkt om de passerade framför en fånge. Någon vecka in i utbildningen var de stenhårda monster och deras förvandling, menade han, blev påtaglig den dag de fick sina stövlar till uniformen. Kanske var det bara hans fantasi eller så stämmer det. Makt är ändå ett av de förbjudna stegen för den tyska kvinnan i Nazityskland men ett steg upp i behovstrappan.

Samtliga nämnda filmer finns listade i  Litteratur och medie-listan.