Dunbars tal – empatins begränsning i flocken
Över savannens marker vandrade flockar av Homo sapiens, knappt täckta av det som får beskrivas som den tidens kläder och med primitiva vapen i som de lärt sig konstruera av sina förfäder Homo erectus. Flockarna var små; ungefär i storleksklassen 150 personer. Att det är råkar vara just 150 beror faktiskt på vår hjärna. I hjärnan sitter neocortex som är den yttersta delen av hjärnbarken i det yttre skiktet av storhjärnan. Neocortex finns bara hos däggdjur och i den utvecklas högre färdigheter som kognitiva förmågor. En av dem är vår förmåga att känna empati för andra individer. Vår förmåga till empati kan riktas mot enskilda individer vi inte känner då vi uppfattar att de befinner sig i nöd eller fara. I en sammanhållande grupp begränsas den till cirka 150 individer till vilka vi har någon form av relation. Detta brukar kallas för Dunbars tal. Värt att notera är att medeltida byar hade ofta en storlek av 150 personer vilket även jägar-och samlarsamhället hade.
Empati bygger på en kognitiv förståelse för vad som händer med individ x och y om individ z drabbas av en viss händelse. Att hålla ihop större konskevenshändelser ligger över neocortex förmåga. Kort sagt: i större grupper minskar den empatiska förmågan helt enkelt därför att vi inte kan överblicka större skeenden som inbegriper våra medmänniskor. Då vi senare i historien flyttade in till städer med 10000-tals individer var man tvungen att hantera just det problemet eftersom människorna inte längre befann sig i sina små och för hjärnan hanterbara grupper. Främlingar som förut uppfattas som en fara blev vardagsmat på stadens gator. Om folk inte skulle slå ihjäl varandra för att de inte var bekanta och därmed ta vad den andre ägde så skulle man snabbt få ohållbara situationer i de nya städerna som motverkade städernas syfte: att föra samman och ena folk genom samvaro och arbeten. Man blev tvungen att hitta ett system som gick utanpå empatin för de nära och lära. Det är på det vis moral uppkom. Eller i alla fall blev till det rättesnöre vi känner den som (fram tills idag) vilket vi tar oss an i kapitel 2.
|
|