Flocken

Våra möjligheter till överlevnad var ständigt hotade och överlevnaden svår. Hot fanns överallt och vi hade inte mycket att tillgå. Konkurrens fanns givetvis utom flocken med andra stammar men även inom flocken då antalet ledare inte fick bli för många. Idag kan vi se hur vi betedde oss i en backspegel genom att studera om apflockar. Där blossar strider mellan alfahannar upp och förlorande alfahannar döms ut ur flocken eftersom de vill ta lika mycket mat eller tillgångar som andra alfahannar och därmed blir det mindre att dela på: samarbete och överlevnad.

Människan är och har alltid varit i behov av ledare men som sagt kan ledarna inte vara för många. Därför har vi också färre ledare och fler följare i vår civilisation. Färre människor är också lämpliga att leda då det är förenat med en hel del kompetens och risk. Färre ledare och fler följare är rent av klokt för vår överlevnad.

Då en ledare förlorade kampen om ledarskapet lämnades denne utanför flocken i ensamhet och dog då han inte hade flockens beskydd mot alla faror. Ensamhet innebar alltså döden, något som säkerligen kan ha drabbat sjuka och svaga då flocken inte förmådde att försvara dem. Där är vi tack och lov inte idag. Vården tar hand om de gamla, sjuka och svaga. I våra välfärdssamhällen tar vi hand om de som inte kan delta i flockens dagliga arbete. Men vi ska minnas att det inte ens är 100 år sedan sådana avrättades i Nazityskland.

Det betyder inte att systemet inte existerar idag och dessutom har samhällets tillåtelse precis som på samma sätt som i Nazityskland. Det finns nämligen andra sätt att bli utesluten ur flocken på vilka så kallade hyperfeminina samhällen uppmuntrar (se kapitel 3). Att bli utesluten från flocken är en upplevd dödsångest som kommer från vår tid på savannen och som den mänskliga hjärnan fortfarande har inkodat i hjärnbarken. Människans största fruktan utöver döden är att stängas ute i ofrivillig ensamhet. Det räcker med att fråga fångar som suttit i isoleringscell hur deras upplevelse av detta var. Döden porträtteras ofta som ensamhet konsten och psykologer vittnar om att ofta har människor med dödsångest snarare än ångest över att bli ensamma.