Kapitel 4 Individen

📚 Visa innehåll           🎧 Lyssna / Läs sammanfattning           📄 Se / ladda ner PDF

Etik och kultur vilar till syvende och sist på det som skapas av individer och individer styrs av sin hjärna. Med det sagt försöker vi undersöka hur vår hjärna fungerar för att slutligen få en neurologisk förklaring om samspelet mellan individ och omvärld. Med dessa tre frågor om etik, kultur och individ besvarade ur ett biologiskt och för oss sanningsenlig idé är vi redo att ta oss an vår slutfråga: vad är AI?

Föreställ dig en dystopisk framtid där regnet alltid är närvarande och gråa skyar ständigt pryder himlen och speglar din tunga själ. Det omöjliga och stereotypa har trots allt inträffat: världen står inför lika oförklarlig men ändå reell zombieapokalyps. Ett fåtal lyckas gömma sig undan horderna som drar genom staden. Du och ditt barn är några av dem få. Alla du känner har redan förvandlats. Ni är ensamma…

Det enda försvaret mot en zombie är en kula i dess huvud. Perfekt träff. Inte för mycket åt något håll. Du och ditt barn håller er undan. På dagarna är ni ute och letar mat. På nätterna håller man sig inspärrad och många är de nätter ni hört dem stryka omkring strax utanför er dörr. Kanske kan ni ta er till Freedom world. En värld dit zombies inte kan ta sig på grund av att det är en ö omgärdad av vatten.

Ditt barn är oroligt och det blir inte bättre allt eftersom tiden går. En natt vaknar du och känner att något är fel. Du väder dig om bara för att se att ditt barn inte ligger där hon ska ligga. Du kastar dig upp och griper efter ditt vapen i samma stund som du inser att dörren till ert rum där ni gömmer er om nätterna står på glänt. Hon har gått ut.

Du skjuter försiktigt upp dörren och ser ut. Det är helt tyst förutom det svaga surrandet av kylaggregaten som håller er mat kall. Du spejar ut i mörkret men ser plötsligt en strimma ljus från ett närliggande rum. I ljuset står din dotter med ryggen mot dig. Du ropar på henne men hon svarar inte och en kall kår av föraning bryter ut längs din ryggrad. Du går sakta ut med vapnet draget och ropar igen.

Då vänder hon sig om och hon gråter. Du ska precis springa fram för att hålla om henne och ta henne tillbaka till ert rum då du ser att hon blöder från underarmen. Där tornar ett stort bett fram. Ögonen är vädjande och våta. Så våta som de var då hon föll av cykeln du gav henne i present på hennes sjuårsdag. Så våta som då hon förta gången förstod vad känslor är. Så våta som då hon såg in i dina ögon och sa att hon älskade dig för första gången. Men det var då…

”Mamma”, viskar hon. ”Förlåt. Jag ska inte göra om det. Snälla kan du hjälpa mig?”

Du vet att det är timmar kvar tills hon förvandlas. Framför dig står din dotter. Hon ser ut som din dotter. Hon låter som din dotter. Hon tänker som din dotter. Men hon är inget annat än ett monster om bara några timmar och inget kan ändra på det. Förvandlingen kommer vara grym och smärtsam. Hon kommer då göra allt för att döda dig.

”Mamma. Varför säger du inget mamma? Snälla. Hjälp. Jag fryser. Det är så kallt.” Och det våta faller som nu som de tårar du sett förr genom åren. Det du kunde ge henne då spelar inte längre någon roll.

”Jag…fryser…mamma…”

Ditt vapen bränner som eld i din hand då du ser in i hennes ögon. Men vad gör du? Vad? Gör? Du?