Om populationen…

Låt oss börja vår resa på den högsta nivån nämligen vår population. Det var den minsta nivån i vårt förra kapitel där vi lärde oss att fenomenen träffar populationen som tolkar dem. Hur de tolkas beskrev vi aldrig och det är hur hjärnan jobbat med informationen som den träffas av samt hur den jobbar med den inre världen i kroppen vi ska studera i detta kapitel för att fullt ut förstå kulturens uppkomst och etikens nödvändighet. Därefter kan vi ta reda på om AI är vår jämlike, överman, slav eller något helt annat därför att vi måste veta vad vi är för att definiera en teknik vi inte själva vet vad den kan komma att bli.

 Vi är stamdjur. Vissa väljer att säga flockdjur men Syntopismen uppskattar begreppet stamdjur mer. Detta därför att en stam besitter en kultur medan en flock agerar mer på beteenden och instinkt.

Dunbars tal kallas den koefficient som beskriver ett ungefärligt tal för hur många individer vår hjärna mäktar med att uppbära sociala relationer till. Den har nyligen ifrågasatts och sägs kunna ha en högre om inte en obegränsad maxnivå. Dunbars tal brukar tillskrivas ett värde på 150.

Neocortex är den del av hjärnan där högre utvecklade beteenden och kognitiva förmågor hanteras. Den återfinns enbart hos däggdjur och hos fåglar. Neocortex visar sig öka ju större flock eller stam man ingår i. Kanske kan det vara av betydelse för idén om att Dunbars tal inte längre anses korrekt?

Hur som helst så återfinner vi siffran 150 bland annat i medeltida byar vars population brukade bestå av omkring 150 individer. Det är också det antal individer som jägar-och samlar samhället hade.

Här inträffar något intressant: eftersom vår hjärna har en begränsad möjlighet att hantera dessa sociala relationer så uppstår ett problem så populationen överstiger detta tag. Varför? Låt säga att vi har en by på 2500 individer där du medvetet skadar en av invånarna. Detta gör givetvis de anhöriga till denna individ illa. Du har ingen aning om vilka de är eller i alla fall är din sociala relation till dem i stort sett obefintlig. Eftersom du då inte kan koppla känslomässigt till ditt offer eller hennes anhöriga eller än mindre överblicka konsekvenserna av din handling, så finns det heller inget som hindrar dig från att begå handlingen (mer än möjligen instinktiva skäl som lätt kan manipuleras om ditt eget eller familjs liv eller makt står på spel). Därför uppstod moralen som vi talade om i kapitel 2: den uppsättning lagar och regler större samhällen som överstiger Dunbars tal eller dess ekvivalent behöver för att inte vår oförmåga att dra emotionella kopplingar ska medföra att populationen kommer till skada och därmed blir byte för en annan stam. Som vi också konstaterade så har moralen i dag i det hyperindividualistiska samhället förändrats från att vara en kodex för civilisationer till att bli en kompass att visa upp för scenen i hur fantastisk man är som individ.

Hjärnan opererar för att överleva i våra sociala samspel och mycket, om inte allt, har den fått med sig från savannen. I populationer ryms många olika individer och memetiker. På savannen var till exempel de människor som hade ADHD fullkomligt nödvändiga. Då stammen värnade om försiktighet och tillbakadragenhet för att inte dra till sig vilda djur annat än för jakt eller andra stammar så nyttjade ADHD människorna sina egenskaper av nyfikenhet, impulsivitet och kreativitet till att utveckla och utforska stammen.

Det som vi i dagligt tal kallar för skvaller hade en nödvändig funktion för Dunbars tal. Skvallret håller ihop dessa 150 personer i ett socialt kitt som krävdes för att bibehålla stammen. 80 % av våra konversationer handlar om oss själva eller andra. Skvallret lärde oss helt enkelt vilken individ vi kunde lita vilket ger positiva känslor som stärker vår överlevnad. På samma sätt uppskattar hjärnan det negativa skvallret eftersom det lär oss vilka personer vi ska hålla på avstånd vilket också gynnar vår överlevnad. I dagens samhälle då cancelkulturen används flitigt av den hyperfeminina kulturen över de digitala såväl som analoga medierna, så innebär det givetvis att människor som är oskyldiga baktalas och förskjuts. De som lyssnar till skvallret (som idag kan spridas till en hel nation på några sekunder) tar snabbt avstånd från individer för att skydda sig. Det skadar givetvis individen som sådan eftersom hjärnan uppfattar isolation likt döden (se kapitel 1). Med hjälp av AI som idag kan skapa video och ljud med en knapptryckning så är givetvis skvallrets funktion tusenfalt starkare.

Vi gillar kändisskvaller därför att vår hjärna inbillar sig att vi har en relation till dessa kända personer. Det ger en känsla av att själv få sola sig i deras stjärnglans och därmed få ett uns status som kanske kan leda till den fjärde nivån i behovstrappan där makt och beundran huserar. Viljan att nå dit finns inneboende i de flesta individer och kända personer kan på så sätt hjälpa oss att uppleva en fejkad idé om att även vi är en del av deras glitter.

Kanske har du någon gång irriterat dig på människor som är upptagna med att prata om sig själva? Även det är en funktion hos hjärnan i populationen där det ökar chanserna att klara sig i gruppen. Idag är den kvarlevan troligen inte lika viktig då alla pratar överallt och det snarare är en heroisk förmåga att kunna sålla ut vad man bör lyssna på. Det i sig är ett problem eftersom allt bara är forum för en hyperindividualistisk tolkning från individens sida beroende på hur hennes egen hjärna väljer att selektera.

Att bli arg på folk man inte känner är säkert också något du känner igen. Det visar sig att hjärnan vill tala om att den du blir arg på inte ”ska få sätta sig på dig” så du åker ner i hierarkin. För de som har varit utsatta för mobbing eller förtryck och särskilt i unga år kan dessa känslor troligen bli särskilt starka och ta sig uttryck i våldsamma yttringar även om dessa personer inte alls utsätts för något hierarkiskt placeringsförsök men inte kan låta bli att tolka det som av rent igenkännande eller försvar.

Spegelneuroner är nervceller som dels avger signaler då du gör något, dels då du ser någon annan göra något. Det är genom lära oss via att imitera andra som spegelneuroner hjälper oss att förstå andras känslor. Vi har dem för att lista ut hur andra kommer att reagera och hur vi ska förhålla oss till det. Det är därför vi hela tiden söker av andra människors kroppsspråk och (omedvetet som medvetet) också påverkas av det. Vår empati har en grund i dessa spegelneuroner.

Dessa neuroner gör det enklare för oss att läsa av sådant vi gillar. De som har ett så kallat poker face gillar vi däremot inte. Anledningen till det är att vi hela tiden försöker räkna ut hur vi ska förhålla oss till andra och bygger modeller av varandra. På så sätt blir vi alla modeller i ett socialt sammanhang.

Att vi vill räkna ut hur vi ska förhålla oss till andra bottnar i hjärnans eviga försök att lösa problem. Att inte bli uppskattad kan uppfattas som ett problem (högst troligen givet rädslan för social utestängning) och då vill hjärnan hitta mönster att hantera sådana problem på. Med tanke på hur många relationer och sociala interaktioner vi stöter på dagligen och hur kraftigt de ökat med internet så är det inte underligt att utbrändhet och andra psykiska ohälsofaktorer blir allt vanligare. Samtidigt ska vi hålla i minne att den starka, västliga feminina kulturen med sitt omhuldande och sin ansvarslösa obegränsade idé också har en tendens att se problem där de inte finns – inte minst för att det är hjärnans sätt att överleva: problemlösning. Att skaffa mat och fortplanta sig är vår basala drift på första steget av behovstrappan. Det är problem som varje dag måste lösas för att överleva. Problem – Överlevnad – Problem – Överlevnad och så vidare ända in i döden.

Detta om oss som grupp. Fenomenen bildar kulturerna via tolkningar hos populationen. Men vår fråga är: hur uppstår dessa tolkningar och vad definierar dessa individer.