Att, hur, varför

Men vi sa också att överlevanden enligt evolutionsetiken via kvantfysiken ge svaret på varför vi lever. Därav är vårt kunskapsmål självklart. Ska vi få reda på vad vår existens består i måste vi veta varför vi lever. Det räcker inte med att veta att vi gör det eller ens att medvetet uppleva att vi lever: vi vet att vi lever. Vi är medvetna om hur våra liv upplevs av oss men vi vet inte och vill veta varför vi lever.

Viljan till överlevnad är så stark att vi vill föreviga oss via fortplantning. Det räcker alltså inte med att leva här och nu. Så fort vi blir könsmogna strävar vi efter att lämna våra gener i arv för ett evigt liv även om vårt jag inte upplever nästa liv i form av vår avkomma. Vårt begär efter sex, och framförallt kanske hos mannen, präglar stora delar av hans liv och vår kultur. Dock: utan mat – ingen fortplantning. Här hamnar vi omedelbart på Maslows första steg. Mannens begär efter sex visar sig oftast större än kvinnans. Är det hans maskulina vilja till erövring som spökar? Den maskulina kulturen om invasion och övertagande snarare än sociala samspel? Är det därför så många som möjligt bör betäckas? Eller är det maskulina fyllt med en större ångest för att dö och inte lämna sin avbild efter sig? Eller är ett större intresse för sex förknippat med en sådan ångest? Viljan att aldrig dö och alltid synas? Syntopismen tar ingen hänsyn till detta men finner det ändå intressant i förhållande till sådant som vi har läst hittills och ska läsa här.

Men när övergår överlevnad till ren levnad? Att vi också verkar vilja röra oss upp för behovstrappan även om det inte handlar om reell överlevnad är också ett faktum: annars hade vi inte haft vår civilisationsutveckling. Man kunde ju tänka sig att civilisationen skulle stanna vid det första steget .Det hade kanske varit det enklaste om hjärnan begränsade vår civilisation till kopulerande jägare på savannen. Våld och sex helt enkelt. Några av våra största industrier i världen. Men så blev det inte. Varför?

Det är obestridligt faktum att individen strävar uppför den trappan mot toppen. Varför inte? Allt annat är vansinne. Folk som väljer att flytta ut i naturen och leva i samklang med den har inte stannat på steg 2 i trappan. De har varit uppe och vänt på steg 5 i det att det här är deras självförverkligande som just är steg 5. De befinner sig på steg 2 genom att leva under förutsättningarna på steg 2. Men det är deras val. De som lever på steg 2 eller 3 och inte har varit uppe och vänt på steg 5 är att jämföra med u-länder och mig veterligen är de flesta u-länder sugna på att få det bättre och det rimmar ju med hela vår evolution och civilisationens historia. Undantaget kan vara vissa naturfolk i världen vars kulturer präglar dem att stanna kvar i en evig loop. Men troligen skulle deras barn dock gärna vilja ha bekvämligheter och nöjen om de exponeras för detta i tidig ålder. Att inte vilja nå de grundläggande stegen i behovstrappan (och därefter snegla mot de övre som dessutom ”alla andra” har) verkar helt enkelt gå emot principen om överlevnad. Men varför strävar människan efter att klättra i behovstrappan?

Hjärnforskningen talar om att hjärnan vill röra sig från olust till lust. Detta har rent vetenskapliga bevis men innan vi tar itu med det måste vi konstatera följande: att röra sig från olust till lust är i sig till exempel att stilla hunger eller törst. Det är också att stilla sin sexuella drift. Det skapar helt enkelt lustkänslor eller med ett annat ord: njutning. På det sista steget i behovstrappan finns inget mer att uppnå än sitt självförverkligande vilket i sig är en njutning. Noterbart är att vi alltså strävar efter en jämvikt där våra behov är tillfredsställda till dess jämvikten rubbas igen. Vårt andra absolut gör sig påmint även i vår egen överlevnads kemiska sammansättning

Med tanke på hur långt teknologin tagit oss finns i stort sett inga hinder för någonting. Välfärdsstaterna i väst garanterar oss också de grundläggande stegen i behovstrappan. Internet ger oss möjligheten till att nå vad och vem som helst i hela världen. Härvidlag kan individerna blomma ut till vad som helst, när som helst hur som helst och skänka dem njutningen av vilket slag det än må vara. Ett kaos råder på sista steget i behovstrappan. Då ledarna fallit (se kapitel 1) så finns heller inga guider att vägleda oss mer än alla de som skriker på scenen (se kapitel 1). Att psykisk ohälsa ökar är inte märkligt. Kanske kan man se ett samband mellan att de psykiska åkommorna ökar på bekostnad på minskandet av de fysiska ju högre upp i behovstrappan man kommer? Dock påverkar mobilanvändandet vår fysik på flera sätt. Men handlar då vilja att eskalera i trappan om lust?