Varför väljer vi att fortsätta leva?

Den stora frågan i det här kapitlet måste vara varför vi lever. Att vi lever och hur detta definieras har vi betat av med tron, tiden och händelser. Men vad är meningen med livet? Vad är livets mål? Varför väljer vi att överleva oavsett om vi medvetna mänskliga individer eller bakterier i vattnet? Varför förändras till och med materia i ting vi definierar som döda i livets biologiska mening? Är dessa ting egentligen inte döda? Låt oss gå djupare än bara tron på händelser och tid i form av en metafysik och dopaminpåslag.

Etologen Richard Dawkins beskriver i sin bok Den själviska genen (1976) idén att gener är de primära enheterna för evolution och att de styr våra handlingar på ett sätt som gynnar deras egen fortplantning. Dawkins föreslår att det inte är individen eller arten som är den centrala enheten för naturligt urval, utan snarare generna själva. Han använder begreppet ”den själviska genen” för att beskriva hur gener ”styr” organismer för att säkerställa sin egen överlevnad och reproduktion.

Dawkins menar att vår existens och vårt beteende kan förstås som resultatet av att våra gener har utvecklats för att maximera sina egna chanser att reproduceras. Detta innebär att vi som människor inte bara handlar för vårt eget bästa utan också för att stödja våra gener i deras strävan att sprida sig vidare till nästa generation. Enligt denna syn på evolution är vi ”värddjur” som våra gener använder för att uppnå detta mål.

Dawkins syn på evolution har blivit väldigt inflytelserik, och hans bok är en av de mest kända och kontroversiella inom området. Han betonar att denna syn på evolution inte utesluter samarbete eller altruism, utan att även dessa beteenden kan förklaras genom att gener gynnar sitt eget överlevnad.

Fysikern Max Tegmark menar å sin sida att formationen av materia bildar olika stadier av medvetande. Då vi är döda är vår hjärnas materia formad i ett visst mönster som är annorlunda än då vi sover, är medvetslös, alerta, passiva och så vidare. Hur subatomära partiklarna, det vill säga kvarkar och elektroner, protoner och neutroner, är ordnade beskriver medvetandegrad. Det här är en spekulation från Tegmarks sida men den har heller inte motbevisats vad jag vet. En följdfråga blir då om materia kan ordnas i en unik struktur då döden inträffar eller om denna struktur enbart innebär en medvetande förflyttning i det subatomära vill annan plats via kvantfysikens mysterier. Är det helt orimligt med tanke på vad vi lärde i kapitel 2? Då atomerna landat i Tegmarks slutliga formation så avstannar processerna i hjärnan. Bör detsamma ske i universum i och med värmedöden? Innebär det att tiden tar slut? Innebär det en ny Big bang? Något annat? Syntopismen tror inte på evigheten eller evigt liv men jag lämnar dig med frågan.

I kapitel 2 diskuterade vi dopaminets (se avsnittet om Belöning – Dopamin) påslag då vi upplever saker som stämmer överens med det vi tror på (så länge som det ger oss positiva effekter – annars får vi inget dopaminpåslag). Det skänker oss en berusningskänsla att sträva efter sådant som ger liknande effekt och får oss att vilja fortsätta att leva för detta rus.

I psykoanalysen finns en idé om livsdriften och dödsdriften. Psykologen och psykoanalysens fader Sigmund Freud (1856 – 1939) säger: ”Om vi kan förutsätta att det är en undantagslös erfarenhet att allt levande dör av inre orsaker, återvänder till det oorganiska, så kan vi bara säga: målet för allt liv är döden.” Med det menar Freud att dödsdriften leder organismen mot döden. Han baserade detta på sin egen nirvanaprincip som innebär att hålla alla retningar på nervsystemen vid så låga energier som möjligt – allra helst skulle dessa retningar helt upphöra. Freud har enligt Syntopismen fel härvidlag; Döden är den oundvikliga konsekvensen av döden men målet med livet är den framåtskridande rörelsen.

Som du kan se rimmar Freuds idé väl med värmedöden. Då alla partiklar avstannar finns heller inga skapande energier. Den mest antagna teorin är att allt upphör med värmedöden och om allt då rör sig mot denna värmedöd så rör sig även livet mot döden och det livet ”vill” är att gå mot döden. Under denna resa skapar livet dock mer liv men allt detta liv kommer så småningom att tvingas att upphöra. Om man så önskar kan man se krig och våld som en del av resan mot den totala döden och Freud själv menade att aggressioner var en del av dödsdriften det vill säga meningen med livet!

Ska vi lita till Freud och Tegmark så uppstod livet i syfte att till sist utplåna sig själv men under den tiden skapa. Men varför? Vad är meningen med att skapa mer liv om målet är att dö? Återigen kanske svaren på detta också göms i kvantfysiken. Det verkar finnas många olika idéer till varför vi lever och då har vi ändå uteslutit de mytologiska och religiösa idéerna. Vi strävar framåt. Vi drivs av nyfikenhet för att erövra och upptäcka. Det är också därför evolutionsetiken bygger på Den framåtskridande rörelsen eftersom den verkar vara helt universell i hela begreppet liv. Varför – om meningen är döden?