”Jag tycker och känner – alltså är jag”

Filosofen René Descartes (1596-1650) myntade detta berömda uttryck: ”Jag tänker alltså är jag” då han menade att en tänkare enbart är den som kan skapa tankar och därför existerar tänkaren. Om vi parafraserar Descartes ”Jag tänker alltså är jag” till ovanstående rubrik så närmar vi oss det vi kallar hyperindividualism. Kanske har Descartes tes förändrats – panta rei – över tid till detta?

Steg 4 skulle kunna representeras av ”Jag tycker alltså är jag” och steg 5 av ”Jag känner alltså är jag”. Det centrala är att någonting måste till för att bevisa sin existens. Tänkandet i sig kunde man ju tycka är tillräckligt om det nu ska utgöra någon form av bevis men ju högre upp vi vandrar på trappan och ju mer våra liv tillfredsställs utan att vi egentligen behöver hållas personligt ansvariga för mycket i vår vilja att överleva så kan dessa omformuleringar med avsikt på de två sista stegen tjäna som en lätt gliring till dagens lättsamma västsamhälle.

I det moderna västsamhället utspelar sig tron och dess efterföljande berättelse på det fjärde och femte trappsteget. Den berättelse som utspelar sig på de sista trappstegen handlar om personen, snarare än en idé om en berättelse för civilisationen. Snarare sätter den personen i ett hypercentrum där allt flödar kring henne. Berättelser på de sista stegen tangerar hyperindividualism medan berättelsen på de lägre stegen handlar om att binda ihop människan i en gemenskap för ren överlevnad. Eller varför inte tolka det som vi sagt tidigare: de första tre stegen handlar om överlevnad medan de två andra handlar om att erövra: antingen sig själv eller andra rum.

Vi kan alltså inte förklara behovstrappans steg med hjälp av att koppla dem mot grundläggande känslor – inte minst eftersom dessa känslor definieras olika beroende på vem du talar med. Vissa steg verkar dock speglas av känslor. Vi kan med dessa hitta vilka former av tillfredställelse som stävjar vilka behov i behovstrappan. Grundkänslan glädje är en av de starkaste och mest frekvent förekommande grundkänslorna och den har vi inte ens ett svar mot i behovstrappan: kanske för att den helt enkelt är den produkt av tillfredställelsen av att stilla behoven i trappan?