Problemskapande och problemlösning

Om överlevnaden för tillfället är säkrad så kan vi iskallt räkna med att hjärnan bygger nya problem åt oss som utspelar sig på nästa steg av behovstrappan. Det är egentligen inte så märkligt. Hjärnan kämpar för vår överlevnad och att slappna av vore ett generalfel då vi snabbt kan övermannas av en ny fara. Därför kan hjärnan under perioder av lugn fokusera på saker som skulle kunna bli problem men inte behöver bli det (och kanske troligen heller aldrig blir det). Det kan möjligen förklara varför nyfikenheten tagit oss så långt. Vi söker efter problem – finner dem och löser dem. Det kan också förklara varför ensamma människor lättare hamnar i depressioner och tankar kring död och livets mening. De kan ha allt de behöver men lämnas då med hjärnans ivriga sökande efter lösningar på problem och det största av allt är döden som hjärnan till varje pris vill men inte kan undvika då livets mening sägs vara just detta och är detta oavsett om det är meningen eller inte. Det är i alla fall det oundvikliga slutet. Även personer som man anser borde ha allt av lycka så som rika eller berömda personer som lever sin dröm tenderar lida av depressioner och till och med ta sina liv. De talar ofta om att de känner sig just ensamma trots att de har allt som någon kan önska. Om ensamheten ändå finns där och uppkommer av en mängd skäl som är forum för psykologin så börjar hjärnan leta efter problemen i en enda önskan att finna lösningar. Om allt är på plats i livet utom meningen med själva livet kan hjärnan bli besatt av det och framkalla existensiell ångest.

Att vi nu skapar problem på det översta steget av behovstrappan i ett samhälle som mer eller mindre garanterar oss all trygghet vi behöver, all mat vi behöver, den gemenskap vi behöver, den självkänsla och självförverkligande vi behöver och som egentligen inte är nödvändigt för överlevnad, verkar alltså vara i linje med hjärnans eviga förmåga att vilja lösa problem. Den verkar helt enkelt inte kunna skilja på vad som faktiskt är ett verkligt problem och vad som inte är det. Så vad definierar problemet? Det borde vara medvetandet i kombination med intelligens och intellekt. Märkligt nog verkar det inte alltid fungera. Ju mer vi löst våra problem desto mer tänker vår hjärna på nya problem som kan komma att hota överlevnaden och med det givetvis reproduktionen. Du har säkert hört unga människor av idag skrika att om de ”inte får ut den här posten så döööör de.” Posten på deras sociala medier definierar deras självförverkligande och deras hjärna arbetar inte med de nedre stegen då de redan är autonoma i de ungas liv. Om vi placerade en influencer av idag tre månader i Auschwitz 1941, skulle hennes idé om vad som var viktiga behov och upplevelsen av tillfredställelse förändras radikalt.

Så långt är allt väl. Men vad är tillfredställelse? Hur uppkommer den? På vilka impulser rider dess behov? Varför är viss tillfredsställelse som mättnad och sex i stort sett helt universell oavsett etnicitet, nationalitet eller ursprung? Svaret vilar i kemin som vi berörde i kapitel 2. Vi talade där om tro som tron på metafysiken och tiden och tron på att överleva via den rumsliga tillfredsställelsen där dopaminet ger oss ett rus som får oss att upprepa saker och ting som är nödvändiga för vår överlevnad (och även helt onödiga). Vi återkommer till det i nästa del.