Det förlorade steget: Gud och evigheten

Hjärnan vill hela tiden hitta lösningar på problem. Om vi inte har direkta hot mot våra steg på behovstrappan tenderar den att söka problem på det översta steget om självförverkligande där frågor om existentialism existerar. Det finns svar på frågor på samtliga steg av behovstrappan som vi lärt oss genom evolutionen. På steg 1 lärde vi oss hur vi överlever via mat och hur vi kan tillreda den. På steg 2 lärde vi oss hur vi bygger infrastruktur för att klara oss mot naturfenomen och rovdjur. På steg 3 lärde vi oss att etiken kan skapa stora sammanhållningar och utveckla oss och försvara oss mot andra grupper. På steg 4 lärde vi oss om hur vi kan bli älskade, fruktade och få makt över andra. På steg 5 börjar våra svar ta slut. Frågan om död och liv är där en ytterlighet på vilken hjärnan har svårt att finna svar annat än i fantasier om gud. Men för den som inte finner gud så kan ångest och oro infinna sig då hjärnan inte kan hitta svaren om varför vi lever och varför vi ska dö mer än att det biologisk faktiskt händer. Men det är bara ett att och inte ett svar. Gud får bli människans eviga lösning och även idag är miljarder och åter miljarder troende i vår värld. Den sista frågan som inte låter sig besvaras fixerar oss och det förklaras av vår besatthet av oss själva och våra egna liv.

Kanske är det enda möjliga svaret så här långt acceptans? Vi lever och vi dör och det är vackert så. Om evolutionärer längre fram kommer fram till något annat så kanske vi införlivas eller så införlivas vi inte. Är det då inte bäst att använda tiden vi har till att föra oss fram mot detta? Det är evolutionsetik. Att försöka förverkliga sig själv genom en evighet via en fantasi om en gud bara för att man inte kan ge upp tanken om sig själv bortanför den yttersta gränsen av död är kanske mänskligt men kanske också patologiskt. Låt oss istället se på oss som broar i tiden som förtvinar efter hand men som hela tiden bidrar till det galaktiska nätverket. Varför ska inte det räcka till?