Hur tar hjärnan språnget från elektrokemi till känsloliv?            

Så hur kan elektricitet som används för att tända en lampan eller kemi som används för att färga ett lackmuspapper vara upphov till kärlek, hat, rädsla, glädje, sorg, ångest, panik, hunger, törst, trötthet…

En teori som brukar användas är emergensteorin. Precis som vatten övergår från flytande till fast form då is bildas så övergår dessa elektriska och kemiska impulser till tankar. Precis som vatten och is består av samma uppsättning molekyler och är lika verkliga i sina två olika former är hjärnan och medvetandet lika verkliga men existerar på två plan. Problemet med den teorin är dock att vi kan förklara fysiskt vad som sker då vatten övergår till den fasta formen is men vi måste då kunna göra samma sak då vi menar att elektriska och kemiska impulser övergår till känslor och tankar; det vill säga vår uppfattning av vår verklighet?

Freud kallade psykets uppfattande del för jaget. En stor del av hans forskning går idag igen i modern hjärnforskning. Det är intressant att läsa Freud och därefter läsa modern hjärnforskning och se hur mycket som de har gemensamt (enligt vissa hjärnforskare anser psykoanalytiker sig för fina för att sammanstråla över kunskapsfälten vilket är oerhört synd då de kan lära av varandra) trots den stora mängd av år som ligger emellan dem. Där Freud enbart gjorde antaganden så kan nu hjärnforskningen mäta skeenden och det visar sig då att mycket – om inte allt – stämmer överens.

Kritiker av Freuds ”jaget” menade att detta skulle betyda att det fanns en liten varelse inne i kroppen som hela tiden övervakade vad som hände. Den kallades för homunculus. Men skulle en sådan finnas måste ju även denne ha en homunculus i sig? Och så vidare i den evighet människan inte kan tänka (se kapitel 2). Inte ens vår kinadocka från kapitel 3 klarar en sådan prövning.