Livets lika värde?

Är liv egentligen inget annat än känslor för vad liv är? Om liv förutsätts av känslor borde då inte etik och moral definiera vad som har rätt att kallas liv? Notera hur vi genast går via den individuella upplevelsen om vår uppfattning kring liv. Här blir det farligt: ska vi kantra åt det konsoliderande eller det identitära hållet. Identitärismen menar att vissa liv är mindre värda som i fallet med nazismen och judarna. Konsolideringen å sin sida drivs inte av abjektet och konstaterar att alla liv inte kan vara lika värda eftersom den individuella upplevelsen är en upplevelse för var och en och omöjlig att falsifiera. Däremot är det enligt evolutionsetiken inte individens sak att bedöma vilka liv som får tas. Kulturteorin å sin sida visar att evolutionsetiken än så länge i historien aldrig besegrat hypermaskulin kultur. Och kanske är det också så att våldet är så naturligt som vi beskrev det i kapitel 3 och som man också diskuterar då det kommer till människans grundkänslor om aggressivitet. Aggressivitet är och var en grundförutsättning för överlevnad vilket vi diskuterade i Kapitel 3 i avsnittet om Hyperfasen och våldskapitalet.

Men för att spela djävulens advokat: värnar du lika mycket om fjärilar på sommarängen som fästingar på densamma? Troligen inte – inte minst för att fästingar kan bära på svåra sjukdomar som kan överföras till dig. Därför tar du troligen livet av en fästing men inte av en fjäril (så vida du inte är Pelle på i Astrid Lindgrens Saltkråkan). Dock! Du har då tagit ett liv och vägt ett annat framför det förra. Du kan här skylla på att din hälsa går framför fästingens. Du kan också evolutionsetiskt mena att ditt liv som människa med största sannolikhet bidrar till evolutionen och civilisationens framåtskridande rörelse mer än vad fästingens liv gör. Men bör du då slå ihjäl en spindel för att den skrämmer dig?

Spindlar är fantastiska nyttodjur som hjälper till att hålla borta andra insekter som riskerar att bli alltför många i antal. Samtidigt kan de, precis som ormar, bidra till de en skräckinjagande för betraktaren. Detta är en överlevnadsinstinkt från vår tid på savannen där vi rörde oss bland spindlar och ormar som var direkt livsfarliga. Trots 200 000 år av evolution har kan vi inte skilja en tarantella från en korsspindel då det kommer till reaktioner (även om en tarantella troligen är mer skräckinjagande beroende på dess storlek).

Du kan nu argumentera för att spindeln skrämmer dig och får dig att fungera sämre och därmed inte bidra i din fulla potential här och nu men i så fall argumenterar du som ett barn – vilket i vårt starka välfärdssamhälle förvisso är allt mer vanligt då ansvaret tagits över av staten.

Men låt oss komplicera det och gå från djur till människor. Har Hitler samma rätt att leva som moder Theresa? Eller för att göra det ännu svårare: en gängmedlem med flera mord på sitt samvete område kontra en ung nyutexaminerad läkare? Vems liv värderar du mest? Evolutionsetiken är tydlig: den som bidrar till samhället ska premieras. Den som inte gör det ska omedelbart göra det eller inkapaciteras alternativt vårdas, beroende på orsak. Allt för att den framåtskridande rörelsen ska bli så stark som möjligt eftersom vi anar svar som kan förändra vår historia eller mer bakom hörnet. Vi är inte hedonister. Vi är evolutionärer.