Medvetande

Intelligens är inte särskilt svårt att definiera då det är tydligt mätbart på många sätt, dock inte alla. Liv är helt observerbart och handlar enbart om att sätta en gräns för när något blir ett liv; medvetet som omedvetet. Medvetandet däremot är oerhört svårt att komma nära och som vi dessvärre redan avslöjat: vi kommer inte lösa mysteriet den här gången heller.

Så varför är Syntopismen intresserad av medvetandet? Återigen beror det på att vi behöver definitionen då det kommer till att ta reda på vad den artificiella intelligensen består av. Som vi ska se i nästa kapitel så handlar det inte längre om intelligens; den har AI redan uppnått alla dess former av, ja till och med den kreativa även om maskinell kreativitet är något annat än mänsklig rent neurologiskt i betraktelsen nätverk. Maskinen och människan använder sina nätverk för att skapa kreativitet men det utgår från helt skilda mekanismer.

I medvetandet uppkommer vårt ”jag” och för att kunna besvara om en AI kan bli ett ”jag” måste vi veta om medvetanden kan skapas i maskinen eller i maskinen i kombination med en biologisk vävnad; en så kallad cyborg. Redan idag finns enkla cyborgs i form av proteser som kontrolleras med tanken. De aktiveras helt enkelt via neuronernas impulser. Vi behöver därför ta reda på hur medvetandet fungerar i vår kropp för att komma fram till vad ”jaget” är och om vi någonsin kan få maskinella jag på samma nivå som oss själva även om deras innanmäte kanske är helt eller till en viss del kiselbaserat istället för kolbaserat. Det ska redan här sägas att idén om medvetande splittrar vetenskapen än idag. Syntopismen bygger sin ism på en av dessa idéer.