Tänkandet

Om vi börjar med vad som händer om en handling inte initieras utan befinner sig i ett analytiskt stadie så talar vi om tänkande. Forskningen menar att tänkandet är en process som fördröjer en reaktion efter en analys av en föreställd handling.

Tegmark resonerar i sin bok Liv 3.0: Hjärnan beräknar vad den ska göra till exempel fråga en tjej om hon vill gå på en dejt. Beräkningen är själva tankeprocessen. Människan känner inte till utfallet av beräkningen för den är avslutad och / eller utförd. Det innebär beräkningen i sig är beslutet. Beräkningen måste baseras på input som behandlas innan medvetandet kopplar till. (Tegmark 2019:  416)

Tänkandet har varit föremål för i stort sett alla större filosofer genom tiderna så det kan vara intressant att se vad en av de största och mest moderna filosofer ansåg. Han dog visserligen 1831 men minns då att psykologins och individualismens intåg under det moderna 1900-talet slog ut filosofin som nu fått ett återintåg hos en del av befolkningen i och med det fjärde kommunikationsparadigmet: digitalismen.

Filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770 – 1831) menar att självmedvetande är en konsekvens av tillkortakommanden och begränsningar. Om så inte var skulle det inte uppstått alls – något modern hjärnforskning knappast verkar skriva under på. Rent filosofiskt kan man argumentera för detta: genom att misslyckas lär man sig om sig själv – något Hegels namne tillika filosof Nietzsche troligen skulle hålla med om. Det är inte långt från Syntopismens ism eftersom Syntopismen bygger på individens eget ansvar i grunden.

Vidare menar Hegel att tänkandet uppkommer ur misslyckandet av att intuitivt förstå och interagera med omvärlden. På det kan vi skriva under med tydligare signatur. Om hjärnforskningen visar att tänkandet uppkommer ur planering och ett tänkt skeende där konsekvenser analyseras så skulle man kunna säga att hjärnan inte är kapabel att intuitivt förstå en situation och därmed måste initiera ett tänkande.