”Jag ville egentligen inte”

Har du någonsin varit med om att du gjort något mot din vilja? Det finns två sätt som detta kan ske på. Det första sättet detta kan ske på är via den analyserande tanken mot det man säger sig vilja. Anta till exempel att du upptäcker ett födelsemärke på kroppen som ser misstänkt ut. Din första reaktion är förnekelse och att du inte vill veta vad det är. Men efter en tids resonemang inser du att du bör får det undersökt därför är det något allvarligt så är det bäst att ta tag i det i tid och försöka bota en eventuell sjukdom.  Du har handlat emot din primära vilja och vet med din analytiska förmåga att ett besök till läkaren kommer göra mer för ditt välmående än att avstå. Det som hindrar dig är insikten i att du kanske är sjuk och vad det kan medföra. Du har analyserat situationen och kommit fram till att du inte vill men att alternativet att lyda din vilja troligen ger ett sämre utfall framöver än att gå emot din vilja.

Det andra scenariot är följande: Du får märket undersökt och det visar sig vara ett vanligt ofarligt födelsemärke. Trots det så kan du inte låta bli att titta på märket ibland med ett sting av oro. Det är din oroliga natur som spökar vilket du vet. Du säger till dig själv då du duschar att du inte ska snegla på märket men plötsligt befinner sig din blick där i alla fall – helt mot din vilja. Varför?

Det är inget annat än beviset på att din vilja står bortom din upplevda kontroll (som alltså de facto inte existerar). Om vi ska använda resonemanget ovan så kan vi säga att din tro inte är stark nog att tro på att det du upplever är ofarligt. Din andra tro som är en patologisk sådan övervinner den tro som gör dig lugn. Denna kamp ger upphov till dina systems reaktioner. Det är vad som skapar ångest: två konflikterande viljor eller i vårt fall trosberättelser. Och där står du med just ångest i duschen din stacakre. Dina söksystem är ute efter bekräftelse att allt står bra till för att dämpa din oro via lustsystemen (egentligen är det ditt rädsla-system som kickar in men låt oss förenkla detta för resonemangets skull) och därmed söker sig din blick mot märket för att påminna dig om att det inte vuxit och emfasera doktorns lugnande besked. Det här är inget du medvetet önskar eller vill göra för det bidrar inte till mer än att åter uppmärksamma forumet för din oro som enbart ger dig negativa upplevelser. Men som din hjärna är konstruerad i sina neuronbanors nuvarande uppbyggnad så reagerar kroppen mot den medvetna tron. ”Jag vill egentligen inte!” Det fina i kråksången är att det är just det här du kan lära din kropp av med via medvetna tankar. Dessa tankar bygger om dina neuronbanor så oron släpper per automatik och ersätts med känslor av frihet. Det kräver ett hårt arbete för ombyggnationer är svåra saker både i den fysiska och mikrobiologiska världen men de fungerar. Hjärnan är plastisk. Det är helt enkelt fullkomligt fantastiskt.