Syntopismens tredje absolut: Gränser
Hjärnan är extremt tydlig med avskärmningen mellan de inre och yttre systemen men utan dessa inre och yttre system finns det ingenting att kalla människa för det är det som skiljer oss från bakterien som skådar inåt medan vi försöker finna balansen mellan skikten där skillnaden mellan det inre och yttre fungerar som ett slags membran: här i ryms en definition av att vara människa men också ett sista och tredje absolut vi behöver ta med oss in i vår avslutande diskussion som lyfter oss från vetenskap tillbaka till den filosofi vi känner igen från kapitel 2. Vi kommer i detta avsnitt röra oss mycket i kulturer. Kanske borde detta avsnitt funnits i kapitel 2 men faktum är att kulturer är individer och som vi ska se är det där gränserna har sin rot.
Syntopismens tredje absolut är kanske det mest komplexa och handlar om gränser. Gränser är fundamentalt i historien därför att de ytterst är bidragande orsaker till krig och därmed död – det vill säga människans eviga dilemma. Därför kanske du tänker att gränser är något ont och dåligt. Tvärtom. Torbjörn Elensky skriver alldeles utmärkt i sin bok Gränser om hur nödvändiga just gränserna är för mänskligheten. Det finns två fantastiska exempel på detta. För vad är barriären mellan det inre och yttre systemet som är hela den mänskliga processen? Är det inte annat än en ultimat definition av en gräns? Gränsen mellan din hjärna om omvärlden är monumental. Hur mycket LSD du än proppar i dig: gränsen mellan ditt inre system och den yttre kontexten är total. Det är också hela idén med kärna och kontext där förhållandet är det som penetrerar och måste penetrera denna gräns. Gränsen är helt absolut och vi ska i detta stycke ge exempel på detta.
Det andra exemplet är människans berättelse som vi ska avsluta detta kapitel med. Berättelsen är människans tid på jorden från hennes födsel till hennes död – en början, en mitt och ett slut. Vi har tidigare sagt att vi inte kan tänka evigheten så därmed begränsas människans liv som del av evolutionen till en början, en mitt och ett slut. Det vill säga ingenting annat än en tydlig gräns för en människans liv.
En annan gräns är kvinnans kropp som vid samlag penetreras av mannen. Detta kan likna vid en form av våldförsel på en just en gräns där en förening uppstår där två blir tre. Det kanske är vårt yttersta bevis på att ingenting är mindre än 3.
Gränser är fundamentala och ett absolut för människan. Som vi återkallar från både kapitel 2 och 3 är gränslöshet otänkbart (vi kan inte skapa en enda kultur för hela planeten) och dessutom skadlig (som i de gränslösa hyperkulturerna). Och till syvende och sist är gränslöshet faktiskt inte en tänkbar tanke då den förutsätter evighet.
Men det stannar inte där. Människan är i behov av sina gränser: hemmet, familjens, det privata, nationen, ideologin, egendom… livet är fullt av gränser som sätts även av de som menar att de är fullblodskommunister. De kan i alla fall inte komma undan gränsen mellan deras kropp och omvärlden hur mycket de än påstår att de är ”ett med världen”. Och de kan inte undkomma att de måste sätta en gräns för tid då de inte kan tänka evighet. Det är en omöjlighet och enbart en upplevelse.
Rum är en gräns. Då vi tidigare diskuterat absolutet tid kanske du invänt att rum inte nämnts då tid och rum är beroende av varandra. Men rummet i sig är en avgränsning och ryms alltså under gränsen som absolut. Dessutom använder vi absolutet gräns för att ens kunna tänka tid. Eftersom vi inte kan tänka evighet är vi tvungna att sätta upp gränser för att tänka tid.
Könskriget är också en idé om gränser men mellan könen. Notera paradoxen i den tredje och fjärde vågens feminism som samtidigt omfamnar idén om ”inga gränser” samtidigt som de sätter upp murar med taggtråd mot det andra könet. Könen är en absolut gräns där det idag förekommer försöka att integrera idén om en gräns med en idé om ingen gräns på samma gång. Detta syns tydligt i idén om ett tredje kön där man kan identifiera sig som vad man vill när man vill. Detta är givetvis en individuell upplevelse (och därmed sant för individen i sig) men då det görs identitärt leder det som vanligt till problem. Förhållandet mellan de två individuella könen: subjekt, objekt eller kärna och kontext är samlaget. Detta skapar något som effekt av förhållandet som alla andra förhållanden gör men det här är grunden för livet: ett barn.
Gränser markeras tydligast i vår värld av ett vi och ett dem. Det är något som västerländsk identitär politik paradoxalt nog underblåser. De menar att det finns en gränslös värld där alla är välkomna samtidigt som de stöter ut krafter de inte anser är värdiga att uppgå i detta. Vi kan se det som det falska ledarskap som det är och det finns ingen ursäkt i evolutionsetiken för detta men ett vi och dem är ett naturligt tillstånd. Den evolutionsetiska sidan av vi och dem är att idén har räddat oss från att utrotas av rivaliserande grupper men det är inte detsamma som att utrota andra grupper för att erövra makt och land. Det är en tydlig idé om en gräns – en gräns vi haft sen vi började gå på savannen och som var till för att överleva vilket är hjärnans största och enda uppgift. Konflikter blir då naturliga precis som gränser är naturliga.
Exempel på naturliga konflikter i vårt dagliga liv är sport och tävlingar och det paradoxala är att just dessa virtuella krig förenar oss över alla olikheter som vi annars skärmar oss från i vardagen. Sverigedemokrater jublar med socialdemokrater över Sveriges vinst i EM. Just sport och tävling är en form av kamp från urminnes tider som bidrar till förbrödring utan att riskera liv och lem.
Nu menar vissa att det teknologiska överflödet som nu sköljer över oss ska göra oss fredligare. Det är en märklig tanke. Teknologin kan visserligen leda till allianser i nätokratins namn men teknologins påverkan på den mänskliga biologiska evolutionen är noll över kort tid. Teknologin är snarare vårt exoskelett, vår exoevolution, som förstärker oss – inte förändrar oss på djupet. Idén om gränser kommer teknologin inte råda på och varför skulle den göra det? Åter: vi och dem är rätt hanterat en överlevnadsinstinkt och gränser därmed ett absolut.
Om vi drar oss till minnes absolutet jämvikt från det förra kapitlet så ser vi hur vår egen hjärna och kropp ständigt använder jämvikten för att överleva. Sök och lustsystemen söker en balans för att komma till ro men så fort de lyckas så retas de av något annat och jämvikten rubbas. Det påminner om den oscillerande fasen i den väl fungerande samarbetsbanan i vår båda kulturer. Även på individnivå verkar absolutet jämvikt vara sant.
Jämvikten löper genom tiden inom tidens gränser. Men omfattas tiden av gränser? Vi vet inte. Men vi vet att den existerar och hela tiden för oss framåt vilket gör den till ett absolut. Gränserna inom tiden existerar dock då de avgränsar moment från varandra. Om det finns en gräns som omfattar tidens eventuella början och eventuella slut vet vi inte och det är möjligen det som vår kvantfysik ska besvara – därav är evolutionsetiken vår etik. Men vi kan inte tänka evighet så vi tvingas använda gränserna här med.
Gränsabsolutet är intressant ur en annan aspekt för det är det enda av våra tre absolut som vi kan påverka till en viss gräns (medvetet ordval). Vi kan medvetet flytta våra fysiska och psykiska gränser men vissa gränser är omöjliga för oss att förändra som den mellan vår yttre och inre värld. Psykadelika kan få oss att uppleva en sådan händelse men den är tillfällig och artificiell.
Gränser flyttas i rummet medan kulturer utvecklas över tid. Kriterierna för en gräns är att det som omfattas av den nya gränsdragningen kräver ett homogent innehåll som definieras av den nya gränsen medan kulturen inte avgränsas utan expanderar gränslöst över tiden som är evig. Där av blir storheten tid större än storheten gräns i Syntopismen. Det här är varför kulturen är större än nationens gräns och varför nationer måste se kulturen som yttersta försvarspost istället för nationen.
Då vi i kapitel 2 talade om att om etiken uteblir faller tilliten och ger upphov till konflikter kan någon invända att etiken då skapar gränser och att konflikter blir naturliga. Det är sant men etiken används för att kitta oss samman i samarbeten över gränser och integreringar inom gränser. Handeln blir vårt största bundsförvant då det kommer till att bevara absolutet gränser samtidigt som vi kan överskrida dem på precis rätt nivåer utan att hamna i integrationer med kulturer som måste migreras över tid genom inflyttning och utflyttning. Enbart handel räcker inte. Handel kan dock vara början på att införliva fler kulturer inom en gräns.
Globalister (i dess vidaste definition) menar att världen är gränslös. Deras slagord brukar handla om inga gränser eller att allas lika värde vilket är så en total jämvikt där inget längre tillåts oscillera – värmedöden. Men de far inte med sanning. Eller jag tror ytterst få av dem gör det. Om de menar allvar så skulle de upphäva även de två yttersta gränserna som vi nämnde: början, mitten, slut samt gränsen mellan de själva och omvärlden. Det skulle betyda att vem som helst får beträda den och i praktiken innebär det att de ger upp sin kropp till vem som helst och att vem som helst får avsluta deras liv. Jag har svårt att se den globala gränslösheten hända (det här gäller även klimatister då man avkräver dem att de ska avliva sina husdjur för klimatets skull till exempel – pröva att be en klimatist göra det och se hur hon gör med den gränsen). De ”gränslösa” har i de allra flesta fall också gränser: livet och sin kropp.
Vårt andra absolut har en gräns och den heter värmedöden. Men har vårt första absolut tiden en gräns? Ja. Den har en upplevd gräns därför att du inte kan tänka begreppet evighet. Därför får tiden en gräns i vår förståelse. Den absoluta tiden vet vi ingenting om. Det eviga kan ligga bortom detta och i bästa fall väntar även den förståelsen i kvantfysiken. Har du någon bättre plats att leta på? Evolutionsetiken igen. Kan AI upphäva gränsen och definiera den totala globalismen om den aldrig får känslor? Ja kanske. Kanske är AI då svaret på en gränslöshet. Men vilken gränslöshet blir det då människan aldrig kommer kunna leva i den?
|
|