Detta avsnitt är mycket längre än alla andra. avsnitt i texterna och tar enligt WordPress cirka 20 minuter att läsa. Det består av nära 4000 ord – motsvarande 10 A4 sidor. Det beskriver gränsen som absolut utifrån människans interaktioner i kulturer och förtjänar därför att sitta ihop. Jag ber om överseende med detta. Figurer finns i texten men om du önskar en extern sida för detta återfinns de bland hela textens figurer.

Gränser, dess förflyttningar och gränsöverträdelsens effekter

Så länge som subjekt lever avskilda från anda subjekt är deras gränser mot dessa subjekt ovidkommande då de aldrig kommer i kontakt. Men eftersom subjekt alltid kommer i kontakt med andra subjekt vilket är ett resultat av livet, så kommer vi alltid behöva ta hänsyn till subjektets gränser eftersom överträdelse av dessa påverkar subjektet åt ena eller andra hållet. Subjektet kan av rent darwinistisk princip inte förbli neutral till det som tar sig innanför hennes gräns. Det kan respondera med aggressivitet för att försvara sig själv eller med en vilja till samarbete eller med en undfallande inställning att låta sig kuvas. Men även att betrakta ett intrång som ofarligt är att värdera intrånget.

Alltså innebär interaktioner mellan subjekt alltid en överträdelse av en gräns. Den kan vara fruktsam eller skadlig men oavsett vad så avkräver gränsöverträdelser alltid uppoffringar till det penetrerande subjektet och vice versa om avsikten är samarbete. En gräns är således alltid ett rubbade av absolutet jämvikt vilket vi vet är av stor vikt för kulturer och individer. Eftersom kulturer består av individer så är det till syvende och sist påverkan av individen som spelar roll här. Om du för enkelhetens skull vill förflytta idén om gränsers absolut till dig själv så kan du fundera kring hur mycket dina egna pushnotiser på din telefon påverkar ditt dagliga liv i fråga om stress och förflyttande av din uppmärksamhet och fokus på ditt eget jag. Inte så lite va? Mina pushnotiser är avstängda från alla appar sedan länge.

Vår teori ger oss nu detta:

Över tid rubbas jämvikten och gränser förflyttas för individens neurologiska nätverk att förhålla sig till.

Om vi inte tänker oss ett samarbete mellan två kulturer utan ett intrång på en kulturs gräns innebär förflyttningen av gränsen att den trängda kulturen får stå tillbaka för den andra kulturens förflyttningen. Det är den förflyttningen som orsakar en förstärkning hos den kultur som expanderar sin gräns och en försvagning av den kultur som får sin gräns krympt. Endast då dessa gränser integreras i samarbete vinner båda parter på de men ju mer olika kulturerna är – som till exempel två hyperkulturer som den svenska hyperfeminina och den hypermaskulina gängkulturen – ju mindre chans är det till en integration av kulturerna. Istället skapas en expansiv gräns där den inträngande kulturen stärks och den trängda kulturen förminskas. Det kan skapa motstånd eller undfallenhet eller till och med en inbjudan att försvaga kulturen ännu mer vilket vi kan se på ”den misshandlade hustrun” som tror att det är hennes fel eller grupper som inte erkänner att viss migration skapar problem och istället utmålar landets invånare som problemet.

Då gränser förflyttas så trängs individerna ihop vilket alltså kan skapa ett motstånd, en inbjuda men nästan alltid obehag, agg, rädsla, affekt, kontrollförlust och förvirring. Det är en del av vad vår hjärna förnimmer då individens gränser stryps. Det ger ekon i läckande fenomen som snabbt kan skapa nya subkulturer och till sist kulturer som vänder sig mot den inträngande kulturen och snabbt gå upp i protektionistisk eller hyperfas.

Det är viktigt att redan här säga att vi inte diskuterar med vilka känslor reaktionen sker eller vad dess orsak är: vi ser bara att oaccepterade gränsöverträdelser leder till negativa reaktioner. Då jag för samtal om migration upplever jag att vissa ser alla invandrare som en homogen grupp (inget kunde vara mer fel) och därför bottnar deras aversion av rädsla eller ilska i ren okunskap. Då jag för samtal om AI:s troliga effekt på en kraftigt krypande arbetssektor så brukar män reagera med ilska (”mitt jobb kommer ingen AI ta”) och kvinnor med ignorans (”ingen vill ha en maskin som sköter mitt jobb”). Där bottnar den i ren rädsla att förlora något som markerar ens egen individ och det liknar känslorna vid en cancellering – ett uteslutande; den andra döden.

Det paradoxala inträffar då överordnade kulturer önskar gränslöshet och ”öppna gränser”. Det som sker i gränsteorins namn är helt enkelt inte alls någon gränslöshet mer än i idén om till exempel överdimensionerad invasion med avseende på ekonomi, infrastruktur och boende. Det som sker är istället att en kultur kommer i beröring med en annan kultur och expanderar sig med värdkulturens mantra om ”öppna gränser” och därmed förflyttar just gränsen för denna sistnämnda kultur. Det är knappast då fråga om en öppen gräns eller gränslöshet mer än i sitt handlingsutförande. Effekten är dock inget annat än gränsutträngning vilket skapar inträngnadseffekter hos de som bebor kulturen – individerna. Som vi minns är gränslöshet en myt därför vi inte ens kan tänka det.

Vissa i kulturen kan dock åberopa gränslösheten och inte uppleva inträngnadseffekter från den kultur som avses utan snarare från andra populationer i kulturen som just upplever inträngningen. De subkulturer i den överordnade kulturen menar att de själva är ett problem som behöver övervinnas för att den påförda kulturen ska få utrymme och känna sig välkommen istället för att ställa krav på den till anpassning av den kultur de själva representerar. Skälen till detta kan antingen vara den kulturella masochism vi beskrev i kapitel 3 eller en en egen utplåning till förmån för den påförda kulturen. Varför detta upplevs är skäl för en individuell såväl som sociologisk granskning.

Det finns ett talesätt: du kan inte sitta på två stolar. Kanske är det lämpligt att anföra här. För det är just de två stolarna som man önskar att sitta på. Men ju mer olika stolarna blir desto svårare blir det. Du blir tvungen att dra en gräns för vilken stol du ska sitta på om du ska kunna sitta alls.

Låt oss gå igenom de 7 stadier på vilka gränser kan flyttas och därmed påverkar de involverade subjekten och därmed se närmare på vad vi talat om hittills.

1. Interaktion

Bild 1 visar hur två subjekt hamnar i varandras närhet. Det kan vara två länders kulturer som möts eller två individer som lär känna varandra eller rent av en växt och en insekt. Interaktivitet uppstår mellan subjekten. I växtriket kan det handla om pollinering. För individen kan det innebära en relation på ett vänskapligt eller affärsmässigt plan. Vi väljer här den mer intensiva kärleken för pedagogikens skull. Då det gäller kulturer så handlar det givetvis om utbyte av fenomen.

2. Samarbete

I bild 2 synes subjekten gå samman och en gemensam yta mellan dem uppstår. Det här sker i Oscillationsfasens samarbetsbana. Ett utbyte av fenomen garanterar subjekten livsduglig framgång. Blomman befruktar biet. Individerna förälskar sig. Kulturer hittar ett flöde av till exempel handel mellan kulturernas båda länder och/eller gemensamma värderingar att byta med varandra om ett folkslag migrerar till ett annat land. Respekt finnes mellan subjekten vilket leder till fortsatt samarbete.

Men som syns i bild 2 så har subjektens gränser penetrerats. Det innebär också att ytan av de båda cirklarna krymps för att ta upp varandra. Gränsförflyttningen för subjekten är ett faktum oavsett om det gäller blommans mängd av pollen den avger, uppoffringarna kärleksparet får göra för den andre eller eftergifter som länder får göra för att behålla en god relation med varandra. Vi har sett det i kulturteorin då tyngdpunkten förflyttas in i nya faser eller banor. Då det sker rubbas också gränserna vilket är det fokus vi har i denna text. Vi nämner alltså bara faser och banor som en referens till gränsförflyttningar då vi redan noga gått igenom dessa.

En fungerande integration kräver till sin början mycket kraft från den kultur som invandrar och det kräver samarbete men i sin förlängning övergår det till en Begränsande värdkultur (6). Den införlivade kulturen måste göra eftergifter för att tas in i värdkulturen och större eftergifter än de värdkulturen behöver göra. För de inflyttade handlar det om att lära sig ett nytt språk och acceptera nya normer. För värdkulturen handlar det mer om att satsa pengar och ha ett visst mått av tolerans (6). Dessa samarbeten kan övergå till kulturell masochism, de låga förväntningarnas rasism eller självutplåning som vi talar mer om i Rotsystemet om gränsförflyttning nedan.

I förra kapitlet nämnde jag osmos som ett biologiskt exempel på jämvikt. Osmos är en process där vattenmolekyler rör sig genom ett membran från en lösning med lägre koncentration av lösta ämnen till en lösning med högre koncentration. Denna rörelse sker för att jämna ut koncentrationen på båda sidor av membranet. Det kan liknas vid länder som behåller sina nationella gränser men som idkar handel. Det man har lite av importerar man – det man har mer av exporterar man. Detsamma gäller ren samhällsekonomi. Det du inte har köper du. Det du har säljer du – oftast i form av arbetskraft. Jämvikt uppstår och gränser kan upprätthållas utan förluster.

Samarbetet kommer dock med vissa avigsidor. Det kan nämligen uppfattas som starkare av kultur a än b. Se till exempel på då Trump fjärmade sig från Europa och närmade sig Ryssland av strategiska snarare än kulturella skäl även om Putin och Trumps idéer om ledarskap båda kvalar in på en hyper eller protektionistisk maskulin kultur. Svenskar blev bestörta. Vi som delar så mycket med USA? Hur kan de svika oss och välja de kulturellt avvikande Ryssland? Sanningen är att vi kanske inte delar så mycket som vi tror. USA ser med andra ögon på oss än vi ser på USA. De har dödsstraff, man får bära vapen i vissa stater och aborträtten är en helt annan fråga där. Vi tenderar dock att se populärkulturistiskt på USA och det är bara en liten del av den egentliga kulturen. Kultur A tror då att de är närmare kultur B än vad de egentligen är. Samarbete kräver transparens. Det sprack i förhållandet USA – Europa där vi trodde att de liknade oss mer än vad de de facto gör. Det är inget annat än vårt eget felsteg dessvärre.

3. Separationen

Om gränsintegrationen från bild 2 upplevs som för tärande av ett av eller båda subjekten så kan subjekten välja att separera. Här lämnar vi växtriket då dess komplexitet inte är av samma tyngd som det sociala spelet mellan individer. Om någon biolog vill motsätta sig detta så får hon gärna höra av sig.

Separationen illustreras i bild 3 och kan vara av uppslitande art så subjekten tar avstånd från varandra som synes längst ner i mitten i bild 3. De kan också återgå till att leva skilda från varandra utan att ha en interaktivitet som bild 3 visar längst ner till vänster. Eller så kan de faktiskt gå i strid med varandra som längst ner till höger.

Gränserna här bibehålls av kulturerna och sättet att göra det på är separation. Därför kan separation faktiskt fungera helande. Ett bibehållande av förhållandet kan dock leda till nya gränsöverträdelser som leder till konfrontation som kan drabba tredje part som till exempel barn.

Exempel	Individnivå	Kulturnivå
Lugn separation (Evolutionsfas eller Oscillationsfas)	En bra relation efter skilsmässan.	Områden/folk erkänner varandra.
Avståndstagande (Evolutionsfas eller Protektionistisk fas)	Ingen relation efter skilsmässan eller ser paret snett på varandra.	Områden/folk har inget utbyte och ignorerar varandra så gott det går eller ser snett på varandra.
Strid (Hyperfas)	Bråk och/eller krav efter skilsmässan.	Områden/folk för krig.

En separation beskrivs ibland som en pånyttfödelse. Därför betecknar vi i bilden de mindre pånyttfödda cirklarna med Subjekt 3 och 4. Då en kultur eller individ lämnar något som den interagerat med på djupare plan så kan hon ”pånyttfödas” eller för att tala med kulturteorin snarare läcka så mycket fenomen att en ny kultur uppstår. Den så ofta omtalade idén en om återvandring skulle kunna vara forum för både Lugn separation och Avståndstagande separation beroende på hur folken ser på varandra. Stängda gränser är ett annat exempel från migrationen sett ur ett Avståndstagande perspektiv.

4. Konfrontativa, samarbetande och parallella subkulturer

Kulturer behöver inte alltid stå emot varandra. De så kallade subkulturerna (subjekt 1 i Bild 4) existerar inom en överordnad kultur (subjekt 2 i Bild 4). Här kan vi inte längre tala om individer eftersom individer inte kan leva i andra individer förutom som foster. Det här gäller enbart våra kulturer. Notera dock att gränsernas upplevelse är desamma. Förflyttningar, erövringar och uppgivandet av områden som gränser skyddar ger samma typer av reaktioner i kulturer som för individer.

Subkulturer är vanligt förekommande i kulturer och framförallt i demokratier som tillåter grupperingar inom sin kulturella sfär. Men de kan vara svåra att definiera därför gränsen för när de blir egna kulturer är flytande. En subkultur övergår vanligen till att bli en kultur när den får ett brett erkännande, sprids till en större del av samhället, institutionaliseras eller kommodifieras på ett sätt som gör att den inte längre bara betraktas som ett avgränsat alternativ utan som en del av den bredare kulturella och sociala väven. Övergången kan ske på olika sätt beroende på hur subkulturen utvecklas och påverkar samhället, och det är inte alltid en tydlig eller linjär process. Nazismen på 30-talet var en kultur emedan nazismen i Sverige på 2020-talet snarare är en subkultur – nynazism. Växande subkulturer kan växa sig så stora att fenomenen som läcker ur dem bildar en ny kultur. Subkulturen upphör då vara subkultur och en ny kultur är bildad (se kapitel 3 Evolutionsfasen).

• Subkulturer kan vara samarbetande med den överordnade kulturen. Som exempel på dessa kulturer kan vi ta grupper som lever för populärkultur (hiphop) eller en politisk ideologi (feminism av första vågen). De strider inte mot den överordnade kulturen utan samarbetar med den på de flesta plan. De kan ha idéer om vad som är det bästa för kulturen men det tar sig uttryck i demokratiska val. Dessa är konsoliderande och i den oscillerande fasen och gränserna respekteras av båda parter. Det är inte ens fråga om en överträdelse.
• Gränsen går vid civil olydnad för den goda sakens skull. Där blir det en konfrontativ subkultur men den nyttjar den överordnade kulturens privilegier som sjukvård, lagverk och penningsystem. Men även om de är i strid med sin överordnade kultur så lever de i symbios med den. Exempel är militant feminism, rasism, anti-rasism, nynazism eller klimatism. Gemensamt för stridande subkulturer vars fiende är den övergripande kulturen och/eller andra subkulturer är givetvis att de är identitära och därmed i en protektionistisk fas eller i en hyperfas. Den överordnade kulturen kan utöva den kulturella masochismen eller självutplåning genom att ge subkulturer särställningar eller att införliva delar av deras visioner i den egna övergripande kulturen som har skett med Hets mot folkgrupp lagen som slår olika beroende på vilka grupper som avses. Här försöker man provocera gränser uppställda av den rådande kulturen och förskjuta dem. Det ställer civilbefolkningen på ända vilka reagerar med förvirring eller aggression förutom de som sluter sig till subkulturen. Helt enkelt skapar man kaos för kulturen.
  
  Vissa provokationer leder dock till erkännanden och skapar samarbeten snarare än ett övertagande av den övergripande kulturen. Kvinnans rättigheter i början av 1900-talet var en självklar sådan för oss idag men sågs då av många som vansinne – att låta kvinnan få manliga privilegier. Men inse då att som tiderna varit så hade männen haft tyldigt utpräglade uppgifter som att bära vapen och att bära vapen gav rösträtt. Då kvinnor inte försvarade landet ansåg man att de som förstod sådant hade rösträtt. Det hade lite med demokrati att göra därför demokrati var ett vagt om ens existerande begrepp. Tidens framflyttande gränser manade till kulturens dito. En subkultur blev en kultur som idkade samarbete och gick upp i en ny kultur av demokratiska mått (även om det är en grav förenkling).
  
  
• Enbart parallella kulturer kan vi rita upp som två cirklar (subjekt) utan något samband alls (se Bild 1 men tänk bort pilen för interaktivitet då denna inte finns). Ett exempel på det är Amishkulturen. Amishfolket är en religiös grupp som ursprungligen härstammar från Europa, främst Schweiz, och som numera lever i USA, främst i Pennsylvania, Ohio och Indiana. De tillhör en kristen anabaptistisk rörelse och kännetecknas av sin strikta livsstil och enkla sätt att leva. Amish följer en konservativ tolkning av Bibeln och avstår från modern teknologi, såsom bilar och elektricitet, för att undvika att bli distraherade från det andliga livet. De lever i täta samhällen och värdesätter gemenskap, arbetsamhet och familj. Amishfamiljer lever ofta på gårdar och arbetar med jordbruk eller hantverk. Deras klädsel är också enkel och traditionell. Ett annat bra exempel är de helt isolerade stammar som lever bland annat i Sydamerika till exempel i Peru och Ecuador.

5. Icke konfrontativt övertagande

Då kulturer ställs mot varandra på olika sätt talar vi om en värdkultur och en underliggande kultur eller överliggande kultur. Värdkulturen är den kultur som konfronteras av de två andra. En överliggande kultur försöker omkullkasta sin värdkultur medan en underliggande kultur blir kuvad eller accepterad med förbehåll av värdkulturen.

Bild 5 illustrerar hur värdkulturen – som motsvaras av subjekt 2 – blir totalt införlivat med den överliggande kulturen som motsvaras av subjekt 1 och därmed uppgår denna. Värdkulturen förintas som subjekt och är nu detsamma som den överliggande kulturen. Även om vi lämnat individen skulle detta motsvaras av att en individ går helt upp i sin partner vilket är ett patologiskt tillstånd vilket det inte är då en kultur helt sväljs av en annan kultur. Individen är fortfarande en person men kulturen är förändrad från att ha varit en kultur till att ”bli” den överliggande kulturen.

Införlivningen av en kultur kan ske genom att värdkulturen faktiskt menar att allt den överliggande kulturen representerar är bättre att leva efter än den egna kulturen och därför väljer att helt uppgå i den.  Det symboliseras av att samarbetsfasen bidrar till en självförintelse direkt upp i hyperfasens bana 2 men det är ingen blodig hyperfas utan ett tyst självutsläckande och pånyttfödelse via nya läckande fenomen från kulturen och dess process.

Gränserna förskjuts successivt med eller utan värdkulturens goda minne och dess befolkning förvirras av hur deras normer och lagar förändras till förmån för den överliggande kulturen även om det sker med demokratiska medel.

Det kan stämma med u-länder som förstår vikten av att omforma samhället efter modern infrastruktur och demokratiska värderingar. Det kan också ske genom värdkulturen självmant ger upp det man som kultur står för och ”ger bort sig” till den överliggande kulturen vilket vi talat om som kulturell masochism i kapitel 3 eller självutplånande i detta kapitel. Det kan vara svårt att avgöra om detta sker i bana 1 eller 2 i hyperkulturen. På ett sätt förgör en extrem kultur värdkulturen men med masochistens goda minne så hjälper också värdkulturen till med detta. Tyngdpunkten wobblar mellan bana 1 och 2 för att till slut landa i en av dem som ger den sista dolkstöten. Exempel på den kulturella masochismen i den här kontexten är att ge den övertagande kulturen vissa privilegier i juridiken eller i samhället och att föra samhällsdebatten i medier, skolor och på politisk nivå i riktning om att den övertagande kulturen måste värnas om och ges särställning på grund av olika orsaker.

Värdkulturen kulturen kan också attackeras av den överliggande kulturen med påstående om att inte värdkulturen ”inte gör tillräckligt mycket” för den överliggande kulturen eller så kan den ta sig rent fysiska uttryck. I dessa fall övergår vi i den sista fasen (Konfrontativt övertagande). Dessa olika tillstånd (Icke konfrontativt övertagande och Konfrontativt övertagande) kan existera samtidigt och pågår då från olika subjekt. Det är därför uttryck som ”inte alla kvinnor/män/invandrare… etc” används frekvent. Problemet är att de som använder uttrycken sällan verkar minnas att det gäller dem själva också. Det bryter dock mot Maslows tredje steg som håller dem samman men det faller därför också under vår mänsklighet.

Även intensiteten av det övertagande subjektet är av vikt. Ju starkare påförande av subjekt 1a och 1b nedan i form av till exempel ideologier eller mer individer från den påförda kulturen – desto mer expanderar den påförda kulturens gränser. Det är givetvis helt naturligt liksom man spär ut ämne A med ämne B. Till sist kommer ämne B bestå av större delen koncentrat i den blandade vätskan. Det är precis som att betrakta fenomen. Ju starkare tolkning av dem och ju större inflöde de har desto större möjlighet att rubba tyngdpunkten och i detta fall förskjuta gränserna till dess gränserna är upplösta och resultera i ett totalt övertagande av värdkulturen.

Då människor menar att det är ”svårt att vara” valfri grupp i den överordnade eller angränsande kulturen så sök efter om de nämner abjektet. Är det så att de skyller sitt öde på någon annan eller ser det sin verklighet som något som ska övervinnas. Där har du ofta svaret på om du har att göra med någon som inkräktar på gränsen eller som respekterar den gräns som satts upp och förhåller sig till den. Ett närvarande abjekt? Se upp!

5a Parallella kulturer

Kulturen kan i icke konfrontativa övertaganden också visa uttryck på att ignorera sin värdkultur och leva på med sina egna värderingar och utnyttja vad den kan av värdkulturen. Med ett påförande av fler influenser eller individer från kulturen så växer den sig större och expanderar på värdkulturens gräns.

Men det är inte hela sanningen. Det blir svårt attexistera parallellt därför att samhällskontraktet, institutioner, lagar, normer och myndigheter binder samman dem in i deras värdkultur. Då oförståelse, språkförbistring och kanske till och med ovilja att ingå i värdkulturen uppstår så kan de inte existera parallellt som de exemplen som gavs i fjärde punkten ovan. De parallella kulturerna kan förvisso integreras men de kan också bli egna parallella kulturer med egna lagar och regler.

Det här är en destruktiv fas och ofta föremål för konflikt då kulturen inte utgör ett konkret hot i form av våld eller hot som sker i gängkulturer, terrorism eller hedersmord. Istället lever den överliggande kulturen med argument som att ”de inte kan, de får inte, staten förvägrar dem” utan att själva lägga ett 100%s engagemang. Det kan vara mänskligt till exempel bland kvinnor i mellanöstern som är uppfostrade med att enbart verka innanför hemmet och därför inte se arbete som en naturlig väg ut. Samhället har i sin kulturella masochism eller självutplåning heller inte satt dessa krav på de invandrande grupperna och då de växt sig för stora är kravet för sent att ställa eftersom vi det nu växt till en kultur (subjekt 1 i bild 5) och inte en liten grupp.

Det här är fallet för många länder i väst idag och staterna står fortfarande handfallna inför problemet medan de påför mer subjekt till den överliggande kulturen. Det som till sist sker kan enbart bli ett införlivande av subjekt 2 i subjekt 1 eller en gränsmarkering via en Begränsande värdkultur (punkt 6), alternativt en Separation (punkt 3). Men detta kräver stora förflyttningar i tyngdpunkten och därmed många läckande fenomen och var ska de komma ifrån?

6. Begränsande värdkultur

I bild 6 blir subjekt 2 också värdkultur men lägger under sig subjekt 1 och gör den till en underliggande kultur. Den underliggande kulturen ges inte de utrymmen som exemplifieras i punkt 5 och 7.

I det första scenariot i bilden längst ner till vänster tillåter värdkulturen en viss gräns av uttryck från den underliggande kulturen som måste rimma med den etik värdkulturen själv utövar. All annan kulturutövning bortom detta är inte förenligt med värdkulturen och därmed idkas påföljd för de individer som utövar detta. Lite eller inget tillförs av den underliggande kulturen till värdkulturen i form av individer eller kulturella mönster. Det kan liknas vid stängda gränser eller förbud mot moskéer för att bibehålla västerländsk etik och demokratiska idé.

Gränserna för subjekt 1kontrolleras av subjekt 1 och bibehålls i det vänstra alternativet i bild 6 medan gränserna för subjekt 1 helt utplånas i det andra alternativet. Då det här fungerar så accepterar subjekt 1 det som ställs upp som krav av subjekt 2 och trots anpassningsproblem givet kulturkrockarna så kämpar de för att existera på sina villkor under värdkulturens krav. Det innebär här inte underkastelse, det är snarare det högra scenariot nedan i bild 6 som beskriver detta. Det här är de äkta hjältarna istället för offren i scenarion 5, 5a och 7.

Kulturen jobbar mellan en oscillationsfas och en protektionistisk fas eftersom den skyddar sig mot ett övertagande som kan vara i antågande. Det är en känslig status därför att det är lätt att den underliggande kulturen kan gå hyper och beskylla värdkulturen för förtryck eller förnedring och försöka sig på den Konfrontativa övertagandet i punkt 7. Det ser vi ofta i dagens migrationsländer. 

I det andra scenariot är det istället ett konfrontativt ställningstagande från värdkulturen. Den tar helt kommando över den underliggande kulturen och förintar den. Ett sådant exempel är hyperkulturen Nazityskland och dess underliggande judiska kultur.

Som sagt är detta en känslig balansgång. Har den underliggande kulturen rätt då de beskyller staten för särbehandling av nedlåtande art eller är det en individuell upplevelse som inte stämmer med verkligheten? Just dessa argument brottas väst med i parti och minut. Då uttrycken från den underliggande kulturen tar sig uttryck i rent konfrontativa system så övergår vi till gränsteorins sista fas.

7. Konfrontativt övertagande

I bild 7 ser vi hur den överliggande kulturen ger sig på värdkulturen med våld (maskulint våldskapital) eller självvald isolering och grova anklagelser om förtyck där staten minsann ”ska göra mer” -själv är den överliggande kulturen oskyldig till allt (feminint våldskapital). Detta är givetvis en hyperfas. Gränserna inte bara trycks undan, de förintas bit för bit till förmån för den överliggande kulturen som inte har någon tanke på att bevara ett uns av värdkulturen. Besvarandet av dessa krigiska attacker av värdkulturens gräns oavsett om den sker på bekostnad av statens beskydd av hederliga medborgare, terrorism eller påverkansoperationer så skapar det förvirring, rädsla och hat hos värdkulturens befolkningen och riskerar också att slita den itu – något vi ser i väst idag. Dessutom tillförs fler subjekt av den överliggande kulturen (Subjekt 1a, b i bilden).

Då vissa kan föra en tillnärmelsevis övertygande debatt kring att grupper som isoleras i värdkulturer tappar all interaktion med värdkulturen på grund av bristande mekanismer (politik) så kan inte det vara svaret på varför den underliggande kulturen tillgriper våld. De svenska statarna var knappast en integrerad del av samhället men de begick heller inte våldtäkter och mord i någon större dokumenterad skala. Kulturer odlas och skapas av fenomen och fenomenen har vi täckt: de läcker från närliggande kulturer och de man identifierar sig med kan lätt bygga på den kultur man har. I isolerade tillstånd kan det givetvis attrahera fenomen som tolkas som våldsamma och maskulina och bygga på en sådan kultur från evolutionsfas in i en protektionistisk fas eller hyperfas. Däremot måste den äkta hjälten här ta sitt ansvar och bryta tendensen – något som är lättare sagt än gjort. Men som evolutionsetiken säger: du får ta ansvar för dina tolkningar av fenomenen och bygga dem åt rätt håll.

Vidare så blir det ju då uppenbart att även i detta stadie kan värdkulturen drivas av en narcissisk och naiv kulturell masochism eller önskan om självutplåning. Detta accelererar den övertagande kulturens anfall och gör den ännu mer farlig. Det sker genom att värdkulturen legitimerar våldsmonopol med ursäkter om att den överliggande kulturen lider av olika symptom som missförståelse, fattigdom eller förtryck – påståenden som är tagna ur luften för att tillfredsställa deras masochism. Även om det skulle vara sant så har den överliggande kulturen i evolutionsetikens namn givetvis noll och intet rätt att parasitera på sin värdkultur med feminint eller maskulint våld. Exempel på detta är i västvärlden idag islamistisk terrorism och gängkrigen.