Detta avsnitt är mycket längre än alla andra. avsnitt i texterna och tar enligt WordPress cirka 25 minuter att läsa. Det består av 5000 ord – motsvarande 16 A4 sidor. Det beskriver olika möjligheter som gränsen har att förflytta sig och hur detta påverkar individer. Vi se också på den kulturella masochismen och självutplåningen som förklaringsmodell till staters kollapser. Vi avslutar med ett antal exempel på gränsförflyttningar. Jag ber åter om överseende för längden på ytterligare ett avsnitt.

Rotsystemet om gränsförlyttning

Vi ser hur gränsförflyttningar skapar kaos, rädsla och agg i sämsta fall. De kan inte på något sätt undvika slitningar mellan en värdkultur och den underliggande och överliggande kulturen.  Inom värdkulturen bildas då nästan alltid olika falanger och dessa falanger kan tidigare haft en gemensam yta men på grund av den kraft som tyngdpunkten förflyttas så blottas olikheterna inom falangerna och faller samman i olika delar. Det skedde vid USA:s tvärvändning i Ukrainafrågan 2025 med högerblocket som tidigare i huvudsak bestod av liberala och konservativa. Nu visade sig en kulturellt konservativ grupp, en nationellt konservativ grupp och rena etnonationalister. Kraschen på sociala medier blev under mycket kort tid öronbedövande.

Då gränser flyttas så reagerar människor. Antingen undflyende eller med kamp. Hur de svarar beror på hur fenomenen tolkas och vilka individer vi har att göra med i vilken kultur. Men gränser är absoluta och mycket mänskliga och därför nödvändiga att räkna med även om stora delar av väst menar att det är att ”ställa grupp mot grupp” vilket är exakt vad det är och ska vara för att det måste vara så.

Vi har gått igenom de här markörerna om gränser för att kunna använda det i ett rotsystem. Vi behöver det därför att du säkert ser vart jag vill komma. I dessa tider där kaos är fulländat slängs anklagelser om människor hur som helst: X är rasist. Y är antirasist. Z är feminist. A är kommunist.  I sin förlängning kan det här bli allvarligt. Det kan slita upp relationer och till och med bli till handgemäng. Vi behöver förstå det här i sitt rotsystem för att försöka eliminera dessa ständiga spefulla anklagelser som faktiskt ofta landar i en vilja att bli respekterad och lyssnad på snarare än att hata en annan grupp (men inte alltid!).

Till syvende och sist handlar alla ovanstående punkter om gränsers bibehållande och hur individer och populationer påverkas då gränser förflyttas. Vad vi kan göra med detta är att lyfta det till ytterligare ett rotsystem vilket förintar alla anklagelser som idag kastas hej vilt och förstör debatt och förståelse. Genom att se på några exempel så kan vi använda vårt rotsystem med de sju markörerna ovan för att flytta oss från invektiv och hårda ord till avväpnande resonemang som ligger i linje med det objektiva absolutet.

Nationer och kulturer

Kulturer överträffar nationer. De är flytande och kan uppstå när som helst var som helst. Men de är också knepigare att försvara efter som gränsdragningarna är mer otydliga. Norrland och Skåne tull hör till exempel Sverige men vad delar de för gemensamma värderingar? Bör USA försvara Ukarina för att hjälpa upprätthålla fred i såväl Ukraina som Europa? Ja kan man tycka för vi delar en stor del kultur tillsammans. Nej kan man tycka för att USA är väsensskilt Europa då det kommer till vapenlagar och synen på marknaden. Men kulturer och nationer kan kopplas ihop. Karl den XY:s valspråk var ”Land ska med lag byggas” och vad är lag om inte något en kultur enats som i en gemensam etik? Så etiken löper genom individerna, kulturen hela vägen fram till nationens gräns.

Motstånd, flykt, kulturell masochism och självutplåning

Låt oss snabbt minnas de två olika symptom en krympande kultur kan drabbas av. En frisk och sund kultur slåss för sin överlevnad om dess gränser hotas så vida den inte anser att den bör uppgå i den inträngande kulturen av rent evolutionära skäl så som hur ett västland med fredliga medel och demokratiska instrument kan bygga upp ett korrumperat u-land.

Då djur trängs in i hotande situationer kan de antingen uppvisa agg, de kan fly eller faktiskt begå helt irrelevanta handlingar för situationen för att deras inre spänningar inte tillåter dem att agera på ett lämpligt sätt. Det kan till exempel vara att börja putsa sig. Fenomenet kallas förskjutningsbeteende.

Om en kultur däremot anser sig hotad så slår en sund värdkultur tillbaka och idkar motstånd och sätter upp gränser vilket sker i en Begränsande värdkultur och kan ske vid Konfrontativt övertagande. Detta ska då ses som ett självförsvar och inte en identitär kultur som formar sig efter ett abjekt då målet är fetischen kring den egna kulturen snarare än hatandet av den andra. Dock kan olika grupperingar dölja sig i motståndet som är konsoliderande såväl som identitära vilket vi kan se i vårt eget land Sverige med rasism kontra konservativa. Där rasism ser en annan ras som överlägsen så kan dessa grupper itne acceptera att muslimer i vårt land till exempel firar ramadan medan konservativa grupper inte har problem med det men däremot accepterar de inte att islam ställs över svensk lag (vilket rasismen självfallet inte heller gör). Gränsöverträdelsen för att införa grupper med annan tro och andra högtider är för konservativa (oftast) något de förstår som en del av utvecklingen men de kommer inte själva ta den till sig. Men gränsen dras vid de svenska normerna och värderingarna.

Men individer i kulturen kan också välja flyktbeetendet och lämna ett område det är rotat i eller till och med sitt land.

Självförsvarets paradox

Många som bekänner sig till Sverigedemokraterna vill en enda sak: de vill känna sig trygga och att svenska värderingar ska råda i offentligheten och där deras barn vistas. Många som bekänner sig till Palestina-rörelsen och går i dess demonstrationer vill en enda sak: de vill se en fred och de vill få slut på lidande.

Då vi talar om gränser kan vi se Sverigedemokraterna i exemplet ovan som försvarare av det nyss nämnda medan Palestina-demonstranterna i exemplet vill försvara individens rätt till att leva. Inget ont i något av det. Tvärtom! Det ingår i vad Syntopismen benämner som självförsvar vid gränsöverträdanden och som nämndes i det föregående avsnittet. Det kretsar inte kring abjektet utan kring överlevnaden och leds av de äkta ledarna.

Men i dessa rörelser finns också de som önskar annat och som istället orienterar kring abjektet. Det finns aktivister inom politiska och ideologiska konstellationer och vissa av dessa konstellationer är mer tilltalande än andra. Motståndarna till dessa konstellationer är då snabba med att måla ut alla falanger som fientligt sinnade med avseende på varje individ som sådan. Rörelsen som sådan kan uppfattas som fientligt sinnad men med det innebär det inte per automatik att alla individer i rörelsen är fientligt sinnade. Ni känner det bäst då ni hör uttrycket ”Men inte alla [sätt in valfri grupp].” Detta brukar användas nedsättande men är egentligen en mycket bra sats. Men för att den ska vara bra så krävs ett arbete som bygger på frågan: Inte alla – men vilka?! Och där har det tagit stopp.

Vilka invandrargrupper är ointresserade av våra värderingar, lag och ordning? Vilka friskolor är det som utnyttjar statens system? Vilka Sverigedemokrater är rasister? Man har all rätt att se till en rörelse som illasinnad givet den kontext den presenterar sig i men man bör samtidigt ha i minne att hela rörelsen inte behöver vara det. Då måste ändå frågan inställa vilka i rörelsen är det som orienterar kring abjektet (till exempel skulle man kunna mena vissa politiska organisationer) eller vinsten framför bidragandet (till exempel skulle man kunna mena vissa friskolekoncerner)? Men frågan verkar vara för delikat för att ställas då det är enklare att helt peka ut grupper. Det leder till missförstånd och konfrontation – något Syntopismen gör allt för att undvika eftersom det hotar Den framåtskridande rörelsen.

En sista not på detta: Kulturfaser kan existera parallellt i detta. De äkta ledarna som söker oscillation blandas med de falska som söker hyperfasen. Även den feminina kulturen kan samexistera med den maskulina men de tar sig som vanligt sina olika uttryck. Det är just i dessa självförsvarssituationer som man kan belysa den här komplexiteten på bästa sätt.

Den självutplånande skalan

Om flykt eller motstånd inte är givna så kommer kulturen att på något sätt anpassa sig. Samarbete är en form men i det sammanhang vi nu diskuterar är det inte aktuellt. Istället uppstår en skala där kulturen startar i en märklig acceptans och slutar i självutplåning.

Feminin kultur i den protektionistiska och senare hyperfas driver denna gärna skala med utgångspunkten att själva bli betraktade vilket syns tydligast i mitten av skalan vid den kulturella masochismen. Samarbetet som är dess naturliga idé och finns i fas 2 i kulturteorin och i punkt 2 ovan är här överkörd till förmån för ett evigt självälskande som drivits fram av vår hyperindividualism.

Det första delen av skalan kallas för De låga förväntningarnas rasism och behöver inte alls vara rasism utan kan handla om vilken grupp som helst. Den går ut på att man ”tycker synd om” och ”tror” att den grupp som avses behöver ”ens hjälp”. Det här är ett förstadium till nästa del av skalan. Den egentliga hjälpen ska enbart förbehållas de sjuka som inte klarar sig själv. Alla andra måste avkrävas ett ansvar i enlighet med vår etik om tillit. De måste vara sanna mot oss i sina intentioner och därför ta det ansvar som samhällskontraktet avkräver dem. Det ger oss istället den synda samarbetsfasen (2 ovan).

Nästa del är  den kulturella masochismen som går ut på att värdkulturen vill visa upp sig i sin prakt genom att bli förnedrad och inkapaciterad av den överliggande kulturen för att på så sätt få erkännande av den överliggande kulturen och andra kulturer. Det är en psykologisk mekanism som beskrivs i kapitel 3 och väl värd att sätta sig in i för att förstå märkliga beteenden som särlagar för vissa grupper ur den överliggande kulturen som försöker förgripa sig på värdkulturen. Detta leder till oerhört agg och förvirring från de delar av värdkulturen som inte ställer upp på kulturell masochism och splittrar värdkulturen inifrån vilket vi kallar polarisering.

Problemet med den kulturella masochismen och Konfrontativa eller Icke konfrontativ övertaganden är att stoppordet inte gäller. Du minns från kapitel 3 hur jag beskrev att då masochisten yttrar det överenskomna stoppordet så upphör sejouren. Det gäller mellan stat och individ där till exempel en klimatist inte vill avliva sin hund trots att det vore bättre för miljön. Staten tvingar honom heller inte till det. Här säger klimatisten stopp och allt är frid och fröjd. Han har fått visa upp sin klimattro för allt och alla men han behöver inte offra mer än han själv vill. Han är sedd! I fallet med en övertagande kultur så ignorerar de alla stoppord. De har ingen överenskommelse med dig. Så när de som menat att gängen enbart är offer för socioekonomi själva blir våldtagna eller får sina närstående mördade så fungerar inte deras stoppord. Gissa vad de gör med dessa människor. Det är en stor fara för invånarna i en kultur som är kulturellt masochistisk. Återigen: det finns människor som tror på det de signalerar. De tror att invandringen kan vara obegränsad och att alla kulturer kan sättas lika trots att de objektiva absoluten helt visar att de har fel. De är inga masochister. De är snarare omedvetet självutplånande i sin tro.

Eftersom den kulturella masochismen bygger på en självprojicering där den masochistiska kulturen söker den Andres blick – ren uppmärksamhet – så innebär det att den med nödvändighet måste expandera för att uppfylla sin önskan av att synas. Abjektet och offret tjänar dess syfte. Genom att använda sig själv som offer eller värna om ett annat offer som förtryckas av ett abjekt så inkräktar en växande kultur av kulturell masochistisk natur på samma bit av yta som det utsedda abjektet och den grupp de masochisterna säger sig skydda om det inte är de själv. Det innebär att gränserna krymper ännu mer. I migrationens fall skapar det mer konfliktytor där fler grupper måste slåss på mindre yta vilket vi ser i identitära rörelser som pekar ut folk i syfte att skydda andra (vilka vi noga ska hålla isär från de grupper som utövar självförsvar).

Självutplåning är ett ännu mer extremt tillstånd av kulturell masochism där värdkulturen anser sig mindre värd än den överliggande kulturen och att deras egen värdkultur och de själva bör straffas för att tidigare handlingar eller aktuella åsikter. Det här är ett stadie av narcissiskt självhat (ja ett sådant finns inom psykologin). Njutningen av att få uppmärksamhet övergår i ett patologiskt hat av den egna kulturen: ”Jag skäms över att vara vit/man/frisk/svensk.” Dessa grupper ser sig gärna helt införlivas och till och med domineras av den överliggande kulturen. Vi har flera sådana grupper i väst idag som till exempel förnekar hederskultur från islamism trots att man kallar sig feminist. Den överliggande kulturen får företräde utöver ens ideologier som däremot torgförs i hyperfas gentemot den egna kulturen (”hata vita cismän”). Vad självutplåningen beror på får sociologer och psykologer svara på men ett helt ovetenskapligt men troligt antagande gruppdynamik och vilja till självhat på grund av psykologiska faktorer. Det är inte Syntopismens sak att rota i.

Självutplåningen börjar i De låga förväntningarnas rasism – ofta lyft av debattörerna Jens Ganman och Mustafa Panshiri vilket kort och gott betyder en idé om att ”den där gruppen klarar inte av det där.” Invandrarkvinnor kan inte lära sig svenska. Det är för svårt. De är för traumatiserade. De är utanför samhället. Eller: transsexuella behöver egna fönster för att visa sig för barn i förskolor, de klarar inte av att komma in i samhället på ett naturligt sätt annars. Eller: vi måste kvotera in kvinnor i styrelser – annars klarar de inte av att ta sig in på egen hand.

De låga förväntningarnas rasism är i grund och botten en välriktad tanke om en grupp ”det är synd om”. Men den gruppen behöver faktiskt göra en stor del av jobbet själva för att lyckas ta sig in i den värdkulturen. Inte bara för att klara sig i den utan för att visa att det här är ett samarbete för att sedan etablera sig i samhället i punkt 2 eller 6 ovan där gränserna överlappar vilket är förutsättning för en fungerande integration. Inget annat fungerar.

I samtliga tre fall av värdkulturens självspäkande så bjuds den överliggande kulturen på terräng. Istället för att värdkulturen ställer krav på den andra kulturen så som är fullständigt evolutionärt så ger den bort sin egen kultur och tillåter den andra kulturen att växa på dess bekostnad vilket givetvis skapar rädsla och agg hos värdkulturens befolkning medan den andra delen kan uppleva de låga förväntningarnas rasism som kan gå över till kulturell masochism som kan gå över till ren självutplåning. Då samhället lyfter fram islam som en kultur precis som vår så är det alltid med hjälp av någon av de här stadierna. Islam är inte svensk kultur och svensk kultur är inte islam. Det är ingen rasism. Jag tror inte någon muslim skulle säga annorlunda. Det är att skilja på två kulturer. Det finns gränser mellan dem. Den feminina statens hyperkultur är i sin andra bana självutplånande och där puttrar Sverige så sakta med dessa tre självförintande grupper medan vår invandrande kultur självklart tar emot det vi ger bort genom olika gränsöverträdelser vi beskrivit ovan: konfrontativa så som icke-konfrontativa. Varför skulle de inte det?

Osynliga gränsöverträdelser

I dagens teknologiska samhälle märker vi inte alla gränsöverträdelser som avlyssning och scanning av din geoposition eller meddelanden som sker mot individen och nationen. De är av lika allvarlig art, om inte värre, som all annan överträdelse men de är mer eller mindre osynliga. Därför upprörs folk heller inte av det då våra hjärnor inte märker det på samma sätt som gränsförflyttningar som markeras av demonstrationer eller våldsamheter i samhället.

Gränserna, kulturens faser och tyngdpunkten

Fenomenens intensitet kan likställas med gränsintrånget. Många eller starka fenomen förflyttar tyngdpunkten genom kulturens faser och penetrerar då gränser mellan dessa faser. I Separationen föds nya kulturer då gamla utgår. I subkulturens värld återfinner vi samma gränsintrång som i de stora kulturerna men de förhåller sig till en överliggande kultur. I den icke konfrontativa kulturen så äter sig tyngdpunkten sakta fram och landar i en protektionistisk fas eller hyperfas. De parallella kulturerna gör detsamma. Den begränsande värdkulturen håller dock nya kulturer i schack och framtvingar dem att stanna i den Oscillerande fasen. I den konfrontativt övertagande fasen så går det snabbt från en Evolutionsfas där den nya överliggande kulturen införlivades till en överliggande protektionistisk kultur eller överliggande hyperkultur.

Gränserna kan alltså ses ur belysningen av de olika faserna. Faserna är effekter av de 7 olika stadier som gränsöverträdelser kan uppkomma på. På så sätt får vi samman gränser med kulturernas olika faser där fasernas gränser faktiskt kan ses som de gränser vi diskuterat här. Idén kring gränslöshet etableras i fas 3 och 4 men finns även i den barnsliga Evolutionsfasen. Gränslösheten är tanken om ”mer av allt” så löser det sig. I Osciallationsfasen finns en tanke kring balans.

Hjälten och offret

Till sist: På ett individuellt plan kan vi här syna hjälten och offret då det kommer till att stå emot övertagande kulturer. Hjältarna som vi tidigare nämnt kommer inte vika ner sig för argument om att de är förtryckta. Då kulturell narcissism försöker förminska hjältarna till offer kommer de aldrig gå med på det och därför inte heller sälla sig till ”de förtryckta”. Då man talar om förtyckta kvinnor i Sverige är frågan vad som avses. I jämförelse med kvinnor i Iran finns inget förtryck. Den kvinnliga Hjälten erkänner det och står upp för det. Men det är lättare att spela offret. Där erhålles sympatier och omhuldande. Därför är det lätt att avkräva staten ansvar där man själv bör agera så som att stå på den gruppens sida som faktiskt vill en väl.

Hjältarna är de som accepterar sin plats i en värdkultur (6) eller accepterar en separation (3) utan agg. De som däremot gör sig till offer är de över och underliggande kulturer som utspelar sig i scenario 5, 5a och 7. Offer och hjältar finns även på samma sätt i scenario 4.

Information och gränsöverträdelser

Våldet i sig är alltid ett kränkande av en den tydligaste av gränser: din person. Cancellering vilket är den feminina motsvarigheten av det maskulina fysiska våldet kränker inte en gräns utan utesluter dig istället från gränsen så du isoleras vilket i neurologiska termer är ett våldförande på din hjärna. Vissa menar att sälja sin kropp till arbete är en gränsöverträdelse men där är det fråga om samarbete då du gått med på ersättningen för ditt arbete. Motsatsen till detta är slaveri som givetvis är en kränkning enligt våldsprincipen ovan.

Den gränsöverträdelse som Syntopismen också tar i beaktande är den informativa och egentligen superlativet för hela det fjärde kommunikationsparadigmet. Då pengar en gång köpte makten så kan vi nu göra samma sak med information. Slutpunkten för makt är information därför information är en starkare makt än rent fysiskt våld. Med information kan allt motstånd som det fysiska våldet uppbringar slås ner. I internets era så är din person redan våldförd och din information ute för alla du gladeligen delat den med helt frivilligt. Du har med din nyfikenhet (grundkänsla, ditt informationsamlande på Internet kring dina intressen), vilja till beundran (det fjärde steget, Instagram) och din vilja att tillfredsställa dina behov (1-3 steget, hemsidor, appar) givit bort allt som dina källor för tillfredsställelse bett om. Din personliga gäns har korsats men ännu har inte informationen använts. Det är ett nytt bedrägligt tillstånd av gränsöverträdelser: den informativa uppskjutna gränsöverträdelsen som kan användas när som helst. Det bedrägliga med den är att du då inte står vid en tidpunkt T då gränsen är förskjuten till punkt X. Nej istället kan gränsen vara förskjuten precis hur långt som helst vid denna tidpunkt eftersom du aldrig vet när informationen kan användas. I det avslutande kapitlet ska vi se över hur man kan hantera dessa gränsöverträdelser.

Ett ord om ord

Ord kan inte tränga över gränser. Ord är bryggan mellan gränser. Det är läckande fenomen. De tolkas. Då man menar att ord ”sårar” eller ”är kränkande” så menar man att man själv väljer att tolka ord som ”sårande” eller ”kränkande”. Mottagarens ansvar är att se till intentionen av vad som sägs och där försöka avgöra eller ännu bättre efterfråga avsikten med intentionen. Men ord korsar aldrig gränser. Det är ett stort misstag för du är ansvarig för dina känslor. Det är så viktigt att förstå därför om folk tog det ansvaret och såg till intentioner istället för tonalitet så skulle mycket bråk kunna undvikas. Men det vill inte individen för individen ser sig själv som den mest viktiga varelsen i universum. Tanken på att vi nu kodar AI med den grundsynen är som gjort för att förinta människans från denna jord. Men åter: ord kan inte korsa gränser, bara förflytta sig mellan dem.

Exempel

Låt oss nu titta på detta utifrån olika exempel från vår vardag med olika uttalanden du säkert sett många gånger i media och sociala medier eller varit med om själv.

”Jag känner mig både svensk och bosnisk/muslimsk/spansk/etc…” Det här är en av våra större problem för det orsakar så mycket missförstånd. Att själv uppleva sig som en del av flera kulturer är vanligt förekommande och det är inga problem så länge individen uppgår i den begränsande värdkulturen av icke förintande variant (se punkt 6). Individen accepterar helt och fullt de begränsningar som värdkulturen sätter upp och gör hon inte det så är hon inte det så går det emot värdkulturens norm. Då har individen att välja på att förändra dig eller organisera dig emot den. Är reglerna som sätts upp rimliga? Det måste utgå från individens egen etik var den än kommer ifrån. Innebär den till exempel att se ner på kvinnor eller att vita är bättre än svarta så lämpar sig inte det i en demokratisk etik och värdkultur. Sätter individen sig emot den bekänner den dig till en konfrontativ övertagande kultur och kommer då troligen bemötas med agg från värdkulturen men även med bifall och stöttande från den eventuella kulturella masochistiska kulturen.

De två stolarna Låt oss uttrycka det på ännu ett sätt. Om individen inte har problem med den etik som gäller som spelplan så kommer inte värdkulturen som sådan (dock andra identitära subkulturer i värdkulturen) att räkna individen som någon att lita på och som kämpar sida vid sida med alla andra. Här finns ingen särställning utan individen förväntar sig att leva som vem som helst i värdkulturen. Det är inte svårare än så och ändå är det här ett av våra största problem. Betänk följande dialog:

”Jag känner mig som jätteiransk då jag är på fest med mina iranska vänner och jättesvensk då jag är på mitt svennebanan jobb.”

”Ja det förstår jag och det är inga problem. Jag undrar hur du funderar kring valurnan, synen på hederskulturer och yttrandefrihet för koranbränningar som vi enligt vår lag får ha.”

”Jag är för islam, mot koranbränning och tycker kvinnor ska hållas kort.”

”Okej då är jag helt emot allt du står för. Du passerar den gräns som är min och mångas etik i Sverige.”

”Regeringen röstade för att man inte får bränna koranen och för att fler moskéer ska byggas.”

”Men inte för hedersmord. Och de andra sakerna är inte mitt Sverige, det är X-partiets värderingar. Jag behöver inte hålla med dem men X-partiet är en del av Sverige sedan länge. Det är inte hedersmord och koranen. Därför inkräktar dina åsikter och deras lag på min gräns.

”Men min gräns då?”

”Den är underordnad den svenska gränsen som vilar i lagen. X-partiet nyttjar sin demokratiska rätt att rösta igenom förslag och jag håller inte med om dem. De använder svensk rösträtt som jag respekterar men de legitimerar saker jag inte respekterar. Dessa lagar som till exempel Hets mot folkgrupp-lagen hjälper dig att flytta den gräns framåt som du expanderar över min gräns för den yttrandefrihet vi har i Sverige vilken HMF nu villkorar sedan nya lagbeslut. Du håller din gräns som mer sann än min gräns som tills nyligen var lagstadgad men även den gräns som är emot vår lag som hederskulturen. Du sitter nu på två stolar men du väljer den iranska stolen framför den svenska oavsett hur du känner dig i två olika miljöer.”

På detta lite krångliga sätt så kan vi se hur det som kallas rasism men som inte innehåller idéer om ras istället innehåller just gränsförlyttningar. Vi visar hur det inte går att ha X-paritets mångkultur i ordets rätta bemärkelse samtidigt som X-partiet hävdar att man ”ska ta seden ditt man kommer”. Det går inte ihop om X-partiet ger en befolkning en särställning framför en annan. De främjar idén om att sitta på två stolar. Det är inte rasism Istället handlar det om gränser som annekteras med hjälp av statens kulturella masochism eller självutplåning vilket får värdkulturens folk att känna sig trängd och visar agg mot X-partiet som inkräktar på deras förtrogna system men också de folk som premieras av X-partiets förfördelning. Här uppstår risk för rasism då man blandar ihop gräns med ras men framförallt kan den förfördelade gruppen se det som rasism därför att det är enklare för dem som minoritet att känna sig utsatta än för majoritetsfolken.

För att fortsätta resonemanget från ovan: Återigen: man kan bara sitta på två stolar om de är väldigt lika i utformning för ju mer olika de är i fråga om sitthöjd, med eller utan armstöd eller ryggstöd, desto svårare blir det att sitta på båda. Individen måste dra en gräns för när bekvämligheten för att sitta på de båda stolarna upphör och individen måste välja en av dem.

Att inte göra det är en postmodern tankefigur där man väljer vad som passar för stunden. Det fungerar inte i verkligheten. Återigen måste man ta ansvar för sina känslor och vara en hjälte – inte ett offer.

Aktivism Aktivister menar nästan alltid att de har ett gott skäl till sitt beteende. Låt oss se på några av deras markörer. Dels har vi det gränskorsande, det vill säga, att ta över debatter med enkla tydliga budskap långt in på andra planhalva. Det sker oftast aggressivt därför aggressiviteten helgar deras sak. En självklar plats för aktivism är det offentliga rummet – gärna med demonstrationer, sabotage eller civil olydnad. Det är troligen här som gemene man upplever att han får sin gräns passerad och därmed är redo att ta till tangentbordsvåldet mot dem. Det fysiska våldet ser vi sällan i feminina kulturer. Det skiljer sig mellan länder i Europa.

”Allas lika värde” Det är en omöjlighet taget på individnivå. Alla kan inte ha samma värde. Ditt barn har inte samma värde för dig om mitt barn. Det är helt evolutionärt. Ett fåtal, ett ytterst litet fåtal, skulle hävda denna tes och mena den till 100%. Den evolutionsetiska idén är som den ovan: lever du med mig och slåss för samma sak så är din etnicitet ovidkommande (punkt 6 eller 2 om kulturerna inte är så integrerade än). Om du väljer att slåss mot mig så blir vi fiender (punkt 7).

”Jag är inte rasist men…” Klyschan som blivit episk. Men den är helt sann. Anledningen till uttrycket är att så många anklagats för att vara rasister och är evigt trötta på det då det inte innehåller ett uns av sanning. Givetvis finns det äkta rasister men de skulle troligen erkänna det, i alla fall i rätt kretsar. Annars är de nog tysta. Men en individ är inte rasist för att hon vill att gränserna ska hållas intakta det finns något att orientera dig kring. Det handlar inte om rasgränser utan om de etiska normativa gränserna som kommit med uppväxten. Notera där hur olika kulturer från olika länder krockar totalt. Vilken kultur ska då vara normgivande? Den över/underliggande eller värdkulturen? Vad verkar mest etiskt?

Men om kulturer överträder det som upplevs som en etisk kompass så som att kvinnor är lika mycket värda som män, att vita och svarta är lika mycket värda eller att mord under alla omständigheter är ett lagbrott så är inte individen rasist då hon åberopar sådant som ett samhällskontrakt och värdkulturens värderingar (inte din subkultur nota bene) gör gällande. Det enda individen gör är att värna om sin gräns som tillskrivits av staten. Visserligen är allt i förändring men det innebär inte att individen ska acceptera förändringar. Vilka förändringar individen vill acceptera måste rimma med hennes etik och evolutionsetiken är tydlig där med sin framåtskridande rörelse. Gränser ska helt enkelt inte förflyttas hur som helst och med snabb hastighet för det skapar oordning, kaos, förvirring och agg. Det är dåliga epitet. Se gärna också resonemanget under avsnittet om Gränser, dess förflyttningar och gränsöverträdelser angående hur samma övergripande kultur kan inhysa dels de som känner sig undanträngda av den tillkommande kulturen samtidigt som deras beivrare finns i samma överordnande kultur.

”Svarta är… Vita män är… Kvinnor är…” Fyll på med valfritt invektiv. Det här är rena identitära idéer då de dryftas i konfrontativa lägen. Då militanta feministiska grupper riktar sitt hat mot så kallade vita cis-män är de inte ett dugg bättre än de män som kallar kvinnor för nedsättande epitet. Det här är ett konfrontativt förhållningssätt mot en annan grupp som enbart måste anses skadlig om den inte handlar i ett självförsvarande syfte vilket oftast bygger på en upplevd verklighet snarar än objektiva absolut byggda på data snarare än faktiskt statistik. Det finns data som pekar på gruppers frekvens i olika händelser men åter är intentionen det vi ska leta efter och detta grumlar datan och därmed dess utkomst. Då du hör uttryck som ovan så kan du med syntopismens hjälp snabbt sluta dig till om det är identitära eller konsoliderande grupper du har att göra med. Och vad de säger indikerar vilka gränser de ämnar kränka.

”Du hatar mig för att jag är svart/kvinna/homosexuell!” Individer som hävdar att de är utsatta måste fråga sig själva vad i utsattheten består i. Värdkulturen har i ett icke konfrontativt eller konfrontativt övertagande en population som uppfattar den överliggande/underliggande kulturen som expansiv då de hävdar att ”de blir hatade” på grund av att de väljer att uppfatta sig som utsatta. De kan inte vara säkra på intentionen hos de som de menar hatar dem. Anledningarna till tolkningarna kan vara många. Det kan handla om hat men det kan lika gärna handla om rädsla eller en vilja att undvika gruppen på grund av fördomar eller försteåliga skäl. Det kan handla om att neka vissa grupper inträde på krogar. Det är att värna om sin gräns för att skydda de på krogen. Det kan tolkas som diskriminering av olika grupptillhörigheter men handlar om att skydda en gräns: krogen och deras besökare och till syvende och sist affärsrörelsen. Intentionen är skydd och krogen kan inte veta om gruppen som vill in kommer ställa till bråk men de tänker inte chansa och nyttjar sin gräns. Om de däremot har intentionen att de ser ner på hudfärg är de så klart rasister.

I samhällen som inte är begränsande (6) så kan de vara undfallande och snarare bekräfta expansionen från den över eller underliggande kulturen och på så sätt krympa sina egna gränser. Det ger incitament till den över eller underliggande kulturen att hävda att då deras gräns inte får expandera så är det rasism då den egentliga sanningen är att den undanträngda värdkulturen istället agerar med kontrollbehov, rädsla och agg då de trängs undan.

Grannar Om vi tillåts bli lite humoristiska och stereotypa: norrlänningarna ser på resten av Sverige som ufon medan skåningarna vill bryta sig loss och uppgå i Danmark. Göteborgarna ser på Stockholm som översittare medan stockholmarna ser ner på allt och alla. Förenklat jovisst men du förstår poängen: övergripande kulturer som definieras av en gräns så som en nation innehåller mängder av subkulturer som fungerar mer eller mindre bra med varandra.

Då det gäller länder så beror det på historia men det går att finna länder där grannskapet också bidrar till en bitvis gemensam kultur. Värmlänningar har troligen mer gemensamt med norrmän än skåningar medan skåningar delar mer med danskar än norrmän. Ju längre bort man förflyttar sig från grannländerna desto större skillnad. Då kulturer som ligger på andra sidan jorden då påförs så är risken för kulturkrockar oerhört stor och därmed blir gränsöverträdandet högre på grund av att fenomenens intensitet blir större i takt med kulturernas uppvisande av olikheter. Hederskultur hör inte hemma i Sverige så det reagerar svenskar starkt mot. Inte alla kanske du säger nu. Vissa feminister som borde höja sina röster tiger till i frågan medan kvinnor som säger ifrån stämplas som rasister. Varför? Det har återigen att göra med den kulturella masochismen eller självutplåningen. Eller faktiskt att man tror på att man tänker rätt. Och det kan vi ju faktiskt inte ta ifrån dessa individer även om det inte rimmar med Syntopismens idé om etik.