Den identitära och konsoliderande identifikationen

Vi nämnde att gränser dels nyttjas till att stänga ute sådant vi inte vill ha och att det definierar oss via en identifikation till det som finns inom vår gräns. Ett utmärkt exempel på att ta detta djupare är idéerna om rasism. Det talas ofta om förhållandet till sitt eget land, migrationen och begrepp som patriotism och nationalism. I det förra beskrivs kärleken till sitt land och viljan att försvara just den kärleken och i det senare beskrivs en idé om en grupp som hyllar kultur och historia inom det land eller stat som man lever i. Rasism å sin sida innebär en tro på en överlägsenhet hos den ras man tillhör. Ingen av dessa begrepp är rättvisa beskrivningar av sakernas förhållande. På en rotsystemsnivå skulle Syntopismen angripa detta på följande sätt.

Syntopismen neutraliserar alla begrepp som rasism, feminism, nazism, stalinism med mera till identitära rörelser som orienterar mot abjekt. Därmed menar Syntopismen att rasismen inte finns mer än som en identitär rörelse där abjektet handlar om ras. Dess kontrapunkt är givetvis antirasismen som förflyttar abjektet till de äkta och upplevda rasisterna och skapar en identitär kraft mot dessa. I Syntopismens sätt att se det är det ingen skillnad mellan rasister och antirasister. Dessa två hyperkulturer väljer att tillhöra den identitära sektorn. Båda fylls av hat och båda vill utplåna den andra gruppens tankar eller kanske till och med personer. Detta sker på grund av hur individerna i kulturerna uppfattar fenomenen som drabbat dem. Antirasisterna är inte mindre fyllda av aggression än rasisterna. De båda grupperna har faktiskt mer som förenar dem än skiljer dem då det enda som skiljer dem är abjektets epitet. I rotsystemens namn är det här korrekt sätt att studera dessa ideologier för att syna deras gemensamma beröringspunkter och ställa frågan vad som får dem att välja ut sina abjekt. Är det då inte mer intressant att ta reda på än att acceptera deras abjekt?

Det gemensamma för dessa två rörelser (förutom att de befinner sig i en hyperfas, orienterar kring abjektet, en identitet och idén om identitärismen) är gränsen. Identitära rörelser avgränsar sig till sitt syfte – den gemensamma perverterade fascinationen för abjektet. Men notera hur Syntopismens tredje absolut så tydligt är närvarande denna hyperfas av kulturen. De som inte accepterar den etik som råder i kulturen som orienterar kring ett visst abjekt utsätts för dess våldskapital: cancellering vid hyperfeminin kultur och förintelse vid hypermaskulin kultur. Gränsen omfattar, omhuldar och omgärdar gruppen och dess syfte.

På den motsatta sidan har vi de konsoliderande grupperna som i sin tur omgärdas av sin gräns. Gränsen definierar tydligt målbilden för gruppen som den orienterar mot. Låt oss för enkelhetens skull låta patriotism särskiljas från rasismen genom att vi kallar patriotism kärleken till landet och dess kultur och dess mål att utveckla och bibehålla kulturen. Den skulle om dessa kriterier får gälla kallas konsoliderande. Rasismen däremot skulle istället bygga på en nedsättande bild om andra människor med annan hudfärg eller kultur – en identitär hållning.

Det som ofta sker i dagens infekterade debatt är att människor som har just mål och ambitioner att föra sina kulturer vidare mot uppställda mål (vi kallar dem här för enkelhetens skull patrioter för att försöka förenkla pedagogiken) som inte innehåller abjekt misstas för identitära kulturer (rasister). Anledningen till dessa förväxlingar hittar vi i hjärnans vilja att undvika komplexa resonemang.

Det här är ett enormt problem i dagens västvärld därför att förväxlingen nu leder till staters ingripande på felaktiga premisser och människors onödiga polariserande. Det går stick i stäv med hela idén om Syntopism.

Sammanfattningsvis kan sägas att Syntopismen undviker så väl antirasism, rasism, patriotism, feminism, klimatism och alla andra ismer mer än som exemplifierande objekt. Istället sorterar Syntopismen in alla dessa otaliga ismer i den identitära eller konsoliderande fållan och det görs genom att enkelt identifiera om det finns ett abjekt med i bilden. Ibland kan abjektet vara otydligt som i fallet med överklass som ser ner på underklass (eller det är inte så otydligt alls) och det kan kräva en del arbete. Men eftersom gränsen är absolut och identitärer enbart kan ha en mål som består av elimineringen fiende eller en grupp med en konsoliderande idé: ett mål som består av att på olika sätt uppnå den framåtskridande rörelsen utan tillstymmelsen av en fiende i åtanke, så torde det inte vara svårt att identifiera vad som är vad.

Rasism och antirasism är inget annat än två identitära rörelser medan idén om att bygga en rörelse framåt byggd på vår nyfikenhet om att veta mer om våra funktion och närvaro i högre vetenskapliga syften är en konsoliderande rörelse och det råder faktiskt ingen tvekan av vad som genom civilisationen varit mest fruktsamt.

Vårt land är ett utmärkt exempel på detta. Vad är ditt förhållande till ditt land? Vad menar du att du är stolt över? Är du stolt och i så fall varför? Låt oss vara realister. Norrland har inte mycket till övers för Skåne. Skåne till tillhöra Danmark. Göteborg hatar Stockholm och Stockholm ser ner på hela Sverige. En förenkling – jovisst – men icke desto mindre finns korn av sanning. Det är gränser. Men inom Stockholm, Göteborg, Skåne och Norrland finns också grupperingar. EPA-gänget i Norrland. Danskofilerna i Skåne. Gais och IFK Göteborg i Göteborg och Södermalmsvänstern i Stockholm för att ta några exempel. Hela tiden finner man subgrupper i de stora grupperna och ju djupare ner man kommer får man en närmare identitet med gruppen man tillhör. Arbetsplatsen, familjen, föreningen, de närmsta vännerna är så nära vi kan komma intensiteten i tillhörighet. Det är helt naturligt för det simulerar den klan och flock vi hörde till då vi uppstod för 200 000 år sedan och som är vanlig i stora delar av världen. Vi kan tillhöra flera olika grupper där vissa är oss mer nära och andra mer fjärran. I Sverige verkar tillhörigheten till riket Sverige stå långt bort från många människor.

Det jag är ute efter är att idén om att se sig själv som att tillhöra något specifikt och bara det är ganska ovanlig (dock har vi nu hyperindividualismen att brottas med). Därför har vi också utvecklat olika persona beroende å om vi rör oss i det personliga, privata (de närmsta vännerna och familjen) eller det sociala (bemötande av andra människor. Att definiera en absolut gräns mot allt och alla är sällan fallet. Man har olika grupper där man har olika gränser men de har ofta gemensamma beröringar. En socialdemokrat har troligen idén om solidaritet men är kanske inte lika benägen att visa solidaritet mot sverigedemokrater som partifränder. Där har vi en gräns och en identifikation. Samtidigt kan denna vara gift med en centerpartist som inte är en stor djurvän vilket denna socialdemokrat är. Lojaliteten mot deras kärlek talar dock för gemensamma värderingar även om de inte delar alla värderingar. Här finns alltså flera gränser men också en gemensam punkt i dessa olika gränser. Gränsen som sådan är absolut men den är också multipel och riktar sig mot flera olika subjekt.

Man behöver uppoffra sig för gränsintrång om man önskar samarbete men kan också drabbas av ett gränsintrång av konfrontativ art där samarbete inte är intentionen. Om man vill förhålla sig inbjudande till det på grund av olika skäl förenklar detta gränsintrång som i sin tur bidrar till individers negativa reaktioner och i slutändan nya subkulturer och kulturer i protektionistiska eller hypefaser.

Om vi går tillbaka till kapitel 3: notera hur den obegränsade evolutionsfasen visar hur den första fasens gränslöshet ystert och sökande till sist nått en gräns i sin iver att bli en kultur av feminin eller maskulin karaktär medan den obegränsade negativa hyperfasen istället når sin slutliga gräns med en explosion eller implosion om den inte motas tillbaka. Även här ser vi hur gränslöshet inte är ett varaktig tillstånd som en möjlighet medan den positiva begränsningen i den oscillerande verkar till beaktande och samarbeten med angränsande kulturer och i protektionistfasen har en negativ inverkan på att skjuta ifrån sig saker man inte önskar inom kulturens gränser.

Gränsen är absolut och omgärdar oss alla. Den behöver inte alls vara fysisk och nationell utan kan lika gärna vara mental och internationell – inte minst i den digitala tiden. Men den är verklig och nödvändig för oss alla. Den går inte att undvika. Men den behöver heller inte begränsa oss eller alienera oss. Det avgörs av din egen inställning till ditt mål: är det identitärer eller konsoliderande? Ju förr vi accepterar allt detta desto bättre.